— Säkert! säkert! nästan skriade direktör Pettersson, och glömmande sig för ett ögonblick beledsagade han detta utbrott med så häftiga åtbörder, att den i närheten flanerande passkonstapeln, som redan med en viss misstro iakttagit kikandet, kände sin pliktkänsla vakna. Beslutsamt styrde han kurs på de båda misstänkliga individerna. Herr Corpwieth, vars fina öra förnummit de taktfasta stegen, vände sig om mot den kommande — det behövdes blott att denne fick se de välkända dragen för att han med en diskret hälsning skulle draga sig tillbaka.
— "Kah sentlemanni kun taas on liikkeessä!" var den reflexion som med stora bokstäver stod att läsa på hela hans personlighet. Vi böra måhända meddela läsaren, att "sentlemanni" i själva verket är den förkortade benämning, under vilken herr Corpwieth njuter en nästan legendarisk ryktbarhet inom den officiella ordningmaktens läger.
— Det "halt!" och det "Geld" ni hörde, fortsatte herr Corpwieth, var utan tvivel det "halt" och det "gelt" varmed sydtyskarna i allmänhet och österrikarna i synnerhet älska att specka sitt tal, ungefär som somliga hos oss pryda sitt med "tuota" och "dehäran".
För detta sitt filologiska vetande hade herr Corpwieth att tacka den bekanta resa, som han i anslutning till sitt mest berömda äventyr kallat "639. VII. 5" — för inte länge sedan företagit. På återvägen från sin höge klient hade han verkligen besökt grafiska utställningen i Leipzig; här hade han sammanträffat med sin distingerade vän Nässellöf, och genom att som intresserad och på allt aktgivande åhörare bevista de underhandlingar, vilka denne bedrev med nio olika tänjbara bokskåpsfirmor, hade han vunnit en rätt omfattande kännedom om nyhögtyskans olika lokala skiftningar. Medan han på detta sätt i rört minne återkallade sina och herr Nässellöfs gemensamma upplevelser, fortsatte han samtalet med direktör Pettersson.
— Är det något annat ni vill veta?
— Visst tusan. Det viktigaste. Var äro de nu?
— Och det kallar ni det viktigaste. Den detaljen är verkligen alltför enkel, för att vi inte med fullt förtroende kunde lämna den åt min vän Lestrade vid Scotland Yard — det vill säga — dehäran — jag menar herr Kivinen, tredje kriminalkommissarien — det är hans specialitet. Ring på till honom, så har ni er kostbarhet i morgon vid fem-tiden.
— I så fall har jag således blott att på det allra förbindligaste tacka för edert värda bistånd.
Direktör Adolf V. Pettersson fattade sin blänkande cylinder och lät den beskriva en noga beräknad halvcirkel genom den friska höstmorgonluften.
— Till den affärsmässiga sidan av saken, sade han och sänkte diskret sin stämma, skall jag taga mig friheten att i sinom tid återkomma…