— Tack, sade herr Corpwieth. Men jag lyfter aldrig några honorar.
Direktören anlade en besviken min.
— I så fall, sade han, vågar jag anhålla att som en gärd av rent personlig uppskattning få sända er några prov på min konst — ni har låtit mig profitera av er konst, ni måste i er tur få njuta av min!
Herr Corpwieth avböjde obevekligt även detta naturahonorar. Direktör
Pettersson insisterade med den tacksammes indiskretion:
— Ja, men hela världen vet ju, att herr Bergdahl efter äventyret med Klackarna revanscherade sig genom att utanför era fönster plantera ett rikt givande päronträd, och då borde också mina…
— Päron är något helt annat, genmälde herr Corpwieth, päron tycker jag om.
Och då i detsamma en gul vagn susade fram från Spårvagnstorget, nickade han ämabelt åt den bugande direktören och kastade sig med den förfarne yachtsmannens vighet upp i vagnen.
Det låg honom om hjärtat att så snabbt som möjligt nå biblioteket. Klockan hade nämligen redan för en god stund sedan slagit tolv, och herr Corpwieth hade inte till något pris i världen velat försumma den konversation om dagens händelser och medmänniskornas öden, med vilken hans kolleger plåga inleda sin idoga verksamhet och vid vilken herr Corpwieth intar den framskjutna plats, som tillkommer honom på grund av hans skarpa deduktionsförmåga och hans under loppet av många sällsamma äventyr förvärvade människokännedom.
THOMAS MELÓNS ÄVENTYR
En strålande höstdag vandrade Corpwieth den kända vägen till biblioteket. Han kom från Brunnsparken där lönnarna lyste i gult och rostrött och nu såg han ut över den solbelysta hamnen och fjärden. Det var tungt att en sådan dag stänga sig inne på biblioteket och glöta i böcker, kataloger och kartonger. Han följde med ögonen en liten smäcker motorbåt som pilsnabbt skar genom vattnet. Den skarpa stäven yrde upp två höga, skummande vågor och bakom den breda aktern forsade en bubblande, vit fåra. Corpwieth suckade. Han kände avund mot människorna i båten, och hans blickar fästes vid mässingsbeslagen som blixtrade i solen. Han stannade och såg efter racern. Han längtade ut till skärgården och fann världen orättvis som tillät dessa människor att i en dylik, elegant mahognifarkost ila ut mot kobbar och holmar medan andra måste sitta och andas bokdamm en hel lång förmiddag. Men båtens resa blev icke lång. I en elegant båge styrde den upp till den sista yachten som ännu i ensamt majestät låg kvar i Nyländska Jaktklubbens hamn. Corpwieth kände yachten. Han hade läst de entusiastiska skildringar som "Frisk Bris" i flere nummer haft om båten. Den var en av landets vackraste fartyg och Corpwieth hade i synnerhet fäst sig vid fotografierna av den utsökt förnäma kajutan där allt vittnade om rikedom och smak. Yachten hette "Gitanjali" och ägdes av den förmögne direktör Limburg, en litet besynnerlig äldre rentier om vars ungdomstider på sjön det berättades så vilda och märkvärdiga historier.