— Hur Ni behagar! Men, emellertid, vi hade tänkt bedja Er anställa efterforskningar. Thomas Melón är inte den som utan vidare försvinner från jordens yta. Något måste ha hänt honom. Vi ha frågat polisen, telefonerat till alla sjukhus, men utan resultat. Och vårt sista hopp står till Er. Tidningen skall med nöje utanordna alla nödiga medel och om Ni har lust att skildra Edra äventyr — om det blir några sådana — i våra spalter, så kan Ni naturligtvis räckna på ett mycket rundligt, för våra förhållanden ovanligt rundligt honorat.
— Tack, sade Corpwieth. Ännu är det möjligt att Melón dyker upp här i dag. Dessutom — i fall det verkligen är något mystiskt i hans försvinnande — betraktar jag det som min plikt i egenskap av Melóns kollega och vän att göra vad jag kan för att få tag på honom. Och följer jag i mina undersökningar vissa detektiva metoder, så beror detta uteslutande på min varma och uppriktiga beundran för detektivismen såsom konst.
— För all del, herr Corpwieth, för all del. Missförstå mig blott ej. En skildring av Edra upplevelser vore naturligtvis högintressant för våra läsare. Thomas Melón är ju en synnerligen uppskattad medarbetare i vårt blad och…
— Nåväl, jag önskar icke på något sätt förhärliga mina upplevelser i tryck. Sorgligt nog tyckas vissa av mina vänner icke hysa dylika hänsyn, men det är en annan sak. Jag skall oförtövat begynna utforska denna sak, men som sagt, endast i egenskap av Melóns vän och arbetskamrat.
— Jag ber att få tacka Er för Ert intresse. I bättre händer kunde Melón aldrig falla.
— Tack, jag vågar hoppas att Melón snart är återfunnen. Men nu skall jag börja. Farväl! — Farväl och tack!
Corpwieth gick till Sjefman och relaterade saken. Han fick genast tjänstledighet på obestämd tid. Han gick ut i tamburen och fann där Guttelin livligt diskuterande »fallet Melón» med en ny »snabbare» som tidningen sänt med order att vänta på Melón tills han kom.
Corpwieth vandrade den långa vägen ut mot Melóns bostad. Han tänkte över alla de orsaker till Melóns försvinnande som voro möjliga och försökte leta ut den mest sannolika. Ett olycksfall var icke troligt. Melón lät nog inte köra över sig. Och då hade polisen haft reda på saken. Ett plötsligt insjuknande på gatan? Lika osannolikt och lika litet tilltalande för alla detektivinstinkter. Ett frivilligt försvinnande? Absolut omöjligt. Nej, om det icke endast var en tillfällighet, något fullkomligt vardagligt som uppehållit Melón, så kunde det dölja sig ett ytterst invecklat problem under detta mystiska försvinnande. Det gällde dock att först förhöra Melóns närmaste omgivning; kanske kunde en upplysning i Melóns hem leda Corpwieth på det rätta spåret.
Corpwieth var dock lika blottad på utgångspunkter då han trädde ut från Melóns trevna hem. Ingen hade haft något av intresse att förmäla. Melón hade gjort sin artikel färdig på morgonen, han hade icke mottagit något brev den dagen han hade varit munter och glad som alltid, hade ätit frukost och vid 1/2 12-tiden begivit sig ut förnöjd och blossande på en cigarr. Såvitt man visste var han på väg till "Kvällens Pust" redaktion för att därifrån bege sig till biblioteket. Absolut intet ovanligt hade kunnat förmärkas vid hans uppträdande. Melóns närmaste vore mycket upprörda. De hade telefonerat till höger och vänster men icke erhållit några som helst upplysningar.
Corpwieth vandrade till närmaste spårvägshaltpunkt. I denna affär fanns det icke antydan till något spår och han fann att alla litteraturens detektiver hade en ovanlig tur, ty de hade ju alltid massor av ledtrådar att gå efter.