Corpwieth gick till nästa affär. Här fick han veta, att en person i Åbo ägde en sådan maskin och att en annan funnits i Helsingfors. Dennas ägare hade dock blivit förbjuden att föra den, då han ideligen kört för fort och några gånger åstadkommit olyckor. Men man visste icke vad han sedan gjort av bilen.
Corpwieth beslöt lämna Åbo-bilen ur räkningen. Det föreföll ju mest sannolikt att det var Helsingforsbilen som varit ute och rövat bort herr Melón. Han gick till den forna ägaren, men fick höra att denne vistades utomlands. Om bilen visste man dock något. Den hade lämnats till en agentur i staden i och för försäljning. Corpwieth besökte agenturen i fråga. Jo, bilen hade stått där för ett år sedan, men ingen köpare hade anmält sig. Den hade då blivit sänd till Stockholm i hopp om att någon vansinnig person där skulle köpa den.
Det återstod ej annat för Corpwieth än att ka taga reda på den andra bilen, den i Åbo. Kanske detta hade skett bäst genom polisen, men Corpwieth ville, i motsats till sin kollega Sherlock Holmes, arbeta utan polisens medverkan. Han gick därför hem, åt middag med utsökt aptit och telefonerade därpå till Åbo, till stadens förnämsta bilfirma. På sin fråga om det var bekant huruvida en kapplöpningsbil förefanns i staden erhöll han svaret, att en sådan icke existerade. Men en godsägare i närheten av Åbo ägde ett underdjur till bil. Corpwieth ringde till godsägaren, som var hemma. Corpwieth sade:
— Mitt namn är Corpwieth och jag är tyvärr tvungen att besvära Er med en fråga. Er bil sågs i dag i Helsingfors och jag slog vad med ett par av mina vänner om huru snabbt den kommit hit från Åbo…
— Min bil!!! avbröt godsägaren hätskt. Det där helvetiska odjuret! Det har jag sålt. Och gudskelov för det! Den tusan höll på att taga livet av hela min familj. Nej, lycka till om ni ha fått den pjäsen till huvudstaden. Men akta er, säger jag, akta er! Den tar nog livet av många innan den är slut! Jag skall säga, att den maskinen är nästan omöjlig att styra!
— Vågar jag fråga, insköt Corpwieth, vem det är som nu handskas med ratten?
— Om jag bara visste det! Något skoj är det med köpet. Jag fick kontant betalning och förtjänade till och med på saken. Och det var en himla hast med leveransen. Något tjuvknep var det, men sedlarna är äkta och annat bryr jag mig inte om. Jag tackar Gud för att ha blivit kvitt den där elefanten.
Corpwieth fortsatte samtalet länge och väl för att erhålla någon upplysning, men godsägaren visste tydligen ingenting själv. En person, som sagt sig vara chaufför i privattjänst, hade en morgon för några dagar sedan anlänt till godset och slagit pengarna i bordet. Därpå hade han kört sin väg med bilen. Han hade uppgivit, att han hette Lindholm, men sin husbondes namn hade han icke nämnt.
Vad skulle Corpwieth nu göra? Jaga efter chaufför Lindholm? Det kunde gå dagar innan han spårades och här gällde det att skynda sig. Det var ju fullkomligt outrannsakligt, detta Melóns försvinnande och det var absolut nödvändigt att så snabbt som möjligt komma honom på spåren. Men bilen? Den var Corpwieths enda hållpunkt och det var utomordentligt förargligt att ägaren var så svårfunnen. Saken blev ej klarare genom att bilens nya ägare varit så hemlighetsfull då köpet uppgjordes. Då måste ju Melóns försvinnande bero på en komplott, en tidigare uppgjord plan. Det såg ut som om Melón blivit avsiktligt enleverad.
Thomas Melón enleverad!