— Det var just vad den var. Först var den liksom rund och som ett ägg och så var det som en spets. Men underlig var den!
En kapplöpningsbil! Sådana fanns det inte många i landet. Nu hade Corpwieth en ledtråd och en som icke var dålig! Han köpte ännu några sandbakelser och skänkte dem ädelmodigt åt Gulti. Därpå gick han ut och reste med första spårvagn till stadens förnämsta automobilaffär.
I den stora salen med de glänsande vagnarna kände sig Corpwieth väl till mods. Allt detta komplicerade, starka, ändamålsenliga ännu kom till synes i varje vagn tilltalade hans logiska sinne.
Av en tillskyndande ung man förfrågade han sig om möjligheterna för leverans av en förstklassig kapplöpningsbil. Mannen ryckte på axlarna. Han kunde leverera huru många som helst, men det var ju huvudlöst att skaffa sig en sådan maskin i detta land. Vägarna voro omöjliga o.s.v.
— Har ni då aldrig tagit in dylika biler? frågade Corpwieth.
— Aldrig.
— Finns det överhuvud någon kapplöpningsbil i landet?
— Det bör nog finnas en eller två, men de äro inte levererade av vår firma. Sådana affärer göra vi inte.
— Vem tror ni har skaffat dem?
— Det kan jag inte säga. Det existerar ju inte så få agenturer här i landet.