— Bästa fröken, berätta mig allt fort. Jag är rädd för att varje minut är oändligt värdefull just nu.

— Vänta, låt mig tänka efter. Jo, i april i år fick min far en svår knäck. Sedan dess har han inte varit sig lik. Hans lynne var svårt förut, de sista tiderna har det varit förskräckligt. I sommar var han alldeles från sina sinnen. Han seglade ut med yachten och blev borta i dagar. Jag skaffade en snabb liten motorbåt för att kunna leta rätt på honom. Jag fann honom ibland ute på sjön i en underlig sinnesstämning. Han kunde sitta alldeles slö i båten, styra mekaniskt och inte veta huru länge han seglat eller var han var. Och blåste det friskt stod han i båten och deklamerade stora dikter med väldig röst ut över havet. Ingen annan än jag kunde få bukt med honom. Nu var han igen lugnare. Det enda underliga var, att han inte ville låta lägga upp yachten för vintern. Men annars hur hösten varit lugn. Jag har tiggt och bett att han skulle gå till en läkare, men han har vägrat på det bestämdaste.

Så kom krachen för en vecka sedan. Plötsligt en dag vid middagsbordet fick han ett förfärligt raserianfall. Han kastade alla tallrikar i väggen, överöste mig med de förfärligaste ord och ropade oupphörligt: jag skall hämnas, jag skall hämnas!

— Kan Ni säga på vem han ville hämnas?

— Nej, absolut inte. Jag tror knappast att han ens avsåg någon bestämd person. Men han var alldeles utom sig. Hela eftermiddagen höll han sig instängd, men nästa morgon var han på ett strålande humör. Jag hörde att han lät kalla till sig vår kusk från den tiden min mor levde. Han är nu chaufför.

— Hvad heter mannen?

— Lindholm. Kan han spela någon roll i detta?

— Ingen betydande. Men fortsätt, fröken.

— Jo, två dar därpå kom Lindholm körande med en besynnerlig automobil. Det var mycket tidigt en morgon. Och sedan dess åkte min far omkring med bilen varje morgon vid femtiden. Han tog motion, sade han. Så kom gårdagen. Min far tog motorbåten, som ligger vid båtbron här nedanför och for ut med den vid tiotiden. Det var ett härligt väder som Ni ju minns. Han skulle föra båten till varvet i Tölöviken, sade han. Och samtidigt bad han Lindholm föra bilen till Djurgårdsstranden, på andra sidan Långa bron, vid Broholmen. En timme senare kom Lindholm hit med ett brev. Min far hade kommit med motorbåten ända till Djurgården — alltså icke fört den till varvet. Därpå hade han stigit i bilen och bett Lindholm föra brevet till mig.

— Vad stod det i brevet?