— På sätt och vis.
— Alltså är det du. Tack, Corpwieth, tack! Berätta mig nu allt. Men först och främst: var äro vi?
— Vid en ångbåtsbrygga på Villinge.
— Och i säkerhet för den vansinnige?
— Fullkomligt.
— Skönt, skönt. Låt oss gå upp på bron! Nu har jag suttit här i kajutan i snart två dygn och lärt mig hata den.
De gingo upp. Melón lät regnet kyla sitt heta ansikte. Corpwieth berättade. När han slutat tryckte Melón tyst hans hand.
— Nu är det din tur, sade Corpwieth. Vad har du upplevat?
— Ja, låt mig se! Jag stod alltså och väntade på spårvagnen. Så kom Limburg åkande med bilen och var rysligt artig — jag kände honom ytligt — och frågade om jag inte ville provköra hans nya bil. Jag var mycket förvånad över hans plötsliga vänlighet, men det är ju inte alla dagar man får sådana erbjudanden och dessutom är herr Limburg svår att motsäga. Nåväl, vi reste i väg och stannade vid motorbåten i Djurgården. Och här bytte Limburg om sätt. Han tog fram en revolver och befallde mig att stiga i båten. Jag begrep absolut intet och lydde. Vi kommo till yachten och på vägen förklarade Limburg, att han var världens största diktare och att han ville läsa upp sina dikter för mig på ett ställe, där jag var tvungen att höra på. Sedan skulle jag skriva en artikel om honom och skildra hans storhet för allmänheten. Kort sagt, jag förstod att karlen var tokig.
Sedan fick jag sitta i kajutan och lyssna till hans deklamation. Penna och papper tog han fram och än tiggde och bad han, än hotade han mig med revolvern för att förmå mig att skriva artikeln. Jag skrev blott: "Min herre, ni har förlorat förståndet." Kort sagt, det var alldeles outhärdligt. Hela natten deklamerade han, bönföll och hotade. Och hela förmiddagen i dag. Äntligen på eftermiddagen gick han upp på däck efter att ha lovat mig att jag skulle dö. Då var jag så dödstrött och så utsvulten att jag lade mig i kojen och somnade. Det har varit ett ruskigt äventyr.