I kajutan funno vännerna mat i långa banor. De åto ett kraftigt mål och Melón lade sig åter i kojen. Så snart det begynte dagas kastade Corpwieth loss. Vinden hade mojnat och båten gled långsamt fram. Melón sov.
På Kronbergsfjärden kom Elsa dem till mötes i motorbåten. Corpwieth tog den på släp och Elsa hoppade ombord. Hon var underbart lugn.
— Min far dog några timmar efter vår hemkomst, sade hon stilla. Han dog lugnt och det var nog en stor lycka för honom.
Corpwieth tryckte hennes hand under tystnad. — Jag tror som Ni att det var bäst för honom. Men Ni, vad skall Ni göra, Ni är ju ensam i världen nu.
— Jag reder mig nog om jag blott vågar be Er om en sak. Jag har aldrig sett någon så modig man som Ni är. Vill Ni råda mig och hjälpa mig också hädanefter? Jag litar mer på Er än på någon annan. Säg, vill Ni hålla Er hand över mig?
— Min fröken, jag skall alltid göra mitt bästa för att hjälpa Er. Jag är mycket tacksam för Ert förtroende.
— Tack, herr Corpwieth. Jag är så glad över att ha lärt känna Er — också under omständigheter som dessa. Män sådana som Ni borde det finnas flere.
— Vet Ni, jag tror att min vän Melón visade mer ståndaktighet och mod allena här i kajutan än någonsin jag där ute på havet.
— Ni är för anspråkslös, herr Corpwieth. En sak vill jag ännu bedja Er om. Behåll Gitanjali! Kanske den kan giva Er glädje. Jag vill inte se den mer.
— Jag säger inte nej. En bättre gåva kunde jag aldrig ha fått.