— Och ni inbillar er? —
— Jag inbillar mig ingenting. Men ser det inte ut som en vink från himlen? Herr Corpwieth, ni måste hjälpa mig.
— Genom att övertyga mig om att halsbandet inte är ert?
— Ni uttrycker mina tankar bättre än jag själv skulle förmå det. Men jag kan inte få halsbandet ur huvudet.
— Ni vill väl inte på allvar tro att det halsband ni förlorade i går, redan i kväll skulle sitta på madame Ghilkas hals? Och exponeras af henne uppenbart till hela teaterns beskådande?
— Jag medger att tanken är absurd. Men sammanträffandet är i alla fall underligt. Jag måste ha visshet. Ingen har så skarpa ögon som ni.
— Om ni har rätt, överskattar ni mina på bekostnad av edra egna. Men sätter ni verkligen så stort värde på halsbandet?
— Det är ett minne från vår bröllopsresa. Min man köpte det i Paris. Vi voro oförnuftiga då — som man blir det — av lycka.
— Lyckans oförnuft är höjden av förnuft. Jag skall försöka. Eftersom förnuftet fordrar det.
Corpwieth besinnade sig ett ögonblick.