Corpwieth lämnade logen. Han var icke belåten. Det hela tycktes honom barockt, en förflugen idé som måste falla på sin egen orimlighet. Och dock — divans uppträdande kunde ha ett sammanhang med smycket. Det skulle förklarat hennes egendomliga manövrer på scenen. Han kunde bara inte se någon förnuftig mening däri.
III.
Corpwieth gick genom direktionslogen in på scenen och begärde att få tala med madame Ghilka. Man visade honom på en liten svartmuskig individ, som stod och skrek i kulissen, en främmande, obestämbar företeelse, hälvten impressario, hälvten resemarskalk, klädd i frack och solkig vit halsduk samt med en hop slagen chapeau claque under armen. Corpwieth gick fram till mannen. Denne såg upp, men mötte blott en sekund Corpwieths ögon. Hans blick gled förbi och utmed Corpwieths gestalt, som han mönstrade med ett uttryck, på samma gång nyfiket och utmanande.
— Ni önskar? frågade han på franska.
— Träffa madame Ghilka.
— Omöjligt. Madame gör toalett och tar ej emot under föreställningen. —
Han vände sig redan om för att gå in på scenen.
Corpwieth sade ingenting. Han tog sitt kort och räckte det åt mannen.
Där stod hans namn och några ord med blyerts: dela part de la baronne
Stjernsvärd.
Fransmannen ögnade flyktigt på kortet. Skymten av ett leende gled över hans ansikte. Corpwieth tyckte sig märka ett lätt hån i stämman.
— Monsieur är god och stiger på.
Han knackade fyra korta knackningar på en liten dörr till höger — det lät nästan som en signal — och tog genast i låset. Corpwieth fäste sig vid att han hade korta, knubbiga händer, fulla av leverfläckar, och en massa ringar på fingrarna, alltför många och granna för att överenstämma med god smak.