— Osnygg som en italienare och fåfäng som en fransman, mumlade han och steg in i klädlogen.
Madame Ghilka satt framför spegeln och strök med en fin pensel några svarta linjer under ögonen. Hon hade redan anlagt tredje aktens morgondräkt.
Hon läste kortet och räckte Corpwieth sin hand, med armen utsträckt och handens yttersida vänd uppåt mot hans mun. Corpwieth tog den, men kysste den icke. Divan såg förundrad på honom, men gjorde en inbjudande gest.
— Monsieur behagade taga plats. Ni ser, det är trångt om saligheten.
Corpwieth fann att han måste gottgöra sin oartighet.
— I de trängsta skalen gömmas ofta de vackraste pärlorna, svarade han och såg sig om efter en sittplats. Men logen hade blott en enda stol utom den divan begagnade och den var upptagen av en hattask, av det slag som herrar använda för sina silkeshattar.
— Ah, monsieur Boboches hattask, hans oskiljaktiga följeslagare, skrattade divan och bad Corpwieth lyfta hattasken ned på golvet. Han vägde den ofrivilligt i handen. Den var tyngre än han trodde och gjord av styvt, mörkbrunt läder.
Corpwieth satte sig. Han kände sig i en främmande, osäker situation. Den kväljande luften i klädlogen, tung av puder och smink och söta parfymer, steg honom mot huvudet. Mitt emot sig hade han den förtjusande skådespelerskan som log emot honom med vita tänder. Han tvekade om hur han skulle börja.
Men Madame Ghilka förekom honom:
— Ni kommer för att se halsbandet?