Var det en utmaning? En misstanke låg redan på lur. Men han slog den genast ifrån sig. Det hade varit nästan för djärft. Men han måtte gjort en förvånad min. Divan hade strax en förklaring till hands.
— Åh, hela teatern talar därom. Regissören upplyste mig om saken så fort jag kom ut i kulissen. En egendomlig slump, inte sant?
— En händelse som har det bedrägliga skenet av en tanke, svarade
Corpwieth undvikande.
— Friherrinnan söker sitt halsband? fortsatte divan.
— Inte hos er, avbröt Corpwieth hastigt, rädd att väcka hennes misstro.
— Inte? Jag trodde det var därför ni kom.
Var det obetänksamhet eller fräckhet? Corpwieth stirrade överraskad på henne. Hon uthärdade trotsigt hans blick i det hon drog sarkastiskt på munnen.
— Åh, jag känner kvinnorna. Vill ni se smycket? — Hon tog det från toaletten och lade det nonchalant i hans hand.
Corpwieth undersökte halsbandet noga. Det var verkligen utomordentligt vackert och i minsta detalj sådant friherrinnan Stjernsvärd beskrivit det. Blott att det i stället för svärdet som skulle legat över stjärnan hade två präktiga diamanter, som sutto ungefär där svärdet kunde tänkas haft sitt fäste, snett under varandra. Corpwieth betraktade även insidan. Guldringen som bar stjärnan var där och på den stod inristad en dedikation: "l'étoile à l'étoile" jämte några initialer.
Corpwieth gav smycket tillbaka. — Ett minne? —