— Uteslutande oangenämt. Jag fick det en gång i Paris — längesedan — han var en slyngel. — Hon föreföll att repetera scenen med regeringsrådet i nästa akt.
— Då kunde ni kanske tänka er att skiljas från det? vågade Corpwieth en fråga.
— Uppriktigt sagt — det skulle passa mig utmärkt. Jag nästan räknade därpå. Min turné har gått dåligt. Redan i Stockholm skrämdes folk bort av det främmande språket, och här tycks det vara ändå värre. Människorna är så omöjliga här uppe — åh, så kalla! — min konst går över huvudet på dem. Monsieur Boboche säger att vi kört fast. Kort om gott — jag behöver pengar för att komma vidare. En gång i Petersburg skörda vi guld igen. Finge jag sälja halsbandet vore vi räddade. Regissörens upplysning gav mig en idé. Jag ville väcka friherrinnans uppmärksamhet. Er härvaro visar att jag lyckats.
Corpwieth nickade instämmande. Det kunde förklara allt. Men han ville avbryta den pinsamma bekännelsen:
— Ett kostbart smycke?
— Åh, juvelerarne i Paris göra dylika dussinvis. Det är mindre värdefullt än det ser ut.
Corpwieth var ingen kännare av juveler, men han hade förnimmelsen av att hon ljög. Reflektionen var icke överraskande, men den föreföll illa anbragt. Hon kunde ju omöjligt ha något intresse av att förringa halsbandets värde inför honom. Anmärkningen skulle icke varit avsedd enkom för honom?
Det klack till inom honom. Var han duperad? Hade hans skarpsinne svikit honom? Nej, gudskelov, inte ännu. Han vädrade förnöjt. Han var nästan rädd att förråda sin belåtenhet.
— Jag skall framföra ert anbud till friherrinnan, sade han och steg hastigt upp.
— Monsieur Boboche är van att arrangera det slags angelägenter. Han står till friherrinnans disposition. — Divans ögon följde honom till dörren.