På gången mötte han monsieur Boboche. Fransmannen skyndade förbi, upptagen som alltid, men hann dock sända Corpwieth en prövande blick från sidan. Corpwieth tycktes ej observera den. Men innan han gick ned den lilla trappan från scenen, stannade han och såg sig om. Han såg fransmannen försvinna in genom klädlogens dörr. Han hörde två ivriga röster och ett skratt…
Han pressade beslutsamt igen läpparna. Nu var han på spåret — — —
Friherrinnan Stjernsvärd väntade honom i sin loge. Corpwieth fick lämna en utförlig redogörelse över sitt besök hos divan. Han uteslöt ingenting, endast sina egna reflektioner behöll han för sig själv. Friherrinnan var överförtjust.
— Det är inte mitt halsband. Men jag skall köpa det och låta göra ett nytt svärd i stället för de två diamanterna.
— Att finna svärdet skall bli min närmaste uppgift, anmärkte Corpwieth lugnt.
Men friherrinnan hörde honom icke. Hon var redan sysselsatt med att skriva ett kort till madame Ghilka med anmodan att sända henne smycket till påseende nästa förmiddag. Corpwieth bad vaktmästaren föra fram kortet.
— När förunnar hennes nåd monsieur Boboche lyckan av en audiens? frågade han.
— I morgon klockan tolv om förmiddagen.
— Tillåter ni kanske min ringhet att vara närvarande? Jag kunde möjligen göra er någon tjänst. Monsieur Boboche kan bli en hård fisk att fjälla.
— Ni är alltid välkommen hos mig — även utan tjänster, avslöt friherrinnan samtalet och vände sig mot scenen. Lamporna släcktes och ridån höjde sig långsamt.