IV.
Corpwieth hade återtagit sin plats på parterren, men han kunde omöjligt intressera sig för föreställningen. Hans tankar kretsade oavbrutet kring smycket. Allt fastare arbetade sig öfvertygelsen fram att här förelåg något mer än en slump. Han hade redan konstruerat upp en teori. Men den svävade ännu i luften. Den saknade den absoluta hållbarhet, som icke blott gav sig själv i fullt logisk konsekvens, utan även kunde understödjas med uppenbara bevis. Det var ej nog att han såg sammanhanget själv, han måste också göra det troligt för andra. Hemligheten höll han i sin hand — han kände det med styrkan av en instinkt som hittills aldrig svikit. Men det gällde att finna nyckeln, den lilla, skenbart obetydliga nyckeln, som man så lätt förbisåg, men som löste allt —
Plötsligt fick han en ingivelse. Under sista mellanakten lämnade han teatern. Han förhörde sig hos portvakten om madame Ghilkas adress och strävade med raska steg utmed Henriksgatan till Societetshuset. Han gick försjunken i sina tankar och stirrade in i bilernas projektorer som likt glödande ögon ilade förbi i det snökedjorna rasslade mot isgatan. De påminte honom om äventyret med Thomas Melóns försvinnande och han kände sig styrkt. Den gången måste han famla sig fram. Nu hade han åtminstone en utgångspunkt.
Han kände portiern från tidigare diskreta affärer och gick direkt fram till hans disk.
— Bor madame Ghilka här?
— Hon har vår bästa dublett i andra våningen.
— Och hennes följeslagare?
— Monsieur Boboche? — Jo, han har ett rum högt uppe, mot gården.
— Alltså ingen förbindelse?
Portiern missförstod frågan. Han ryckte på axlarna. Det angick inte honom.