Det rörde sig icke mycket folk i hallen. Tiden var ännu icke inne och blott några provinsiella par — tydligen resande — gingo förbi upp till matsalen, intresserade, men litet tryckta av lyxen omkring dem. Några provryttare stannade och betraktade honom. "Pleite!" hörde han en förstulen viskning och därpå ett menande skratt.
Nu begynte de tunga ytterdörrarna gå. Corpwieth kände igen ansikten från teatern. Föreställningen var alltså slut. Han såg på klockan och gjorde ett överslag. Madame Ghilka behövde minst en halvtimme för sin toalett. Han väntade lugnt.
Äntligen anmälde dörrvakten divans ankomst. Portiern tog mössan i handen. Corpwieth sjönk ännu djupare ned i stolen, men nu lyste ögonen vaksamt under de halvöppna locken. Förbi honom svävade i en sky av parfymer madame Ghilka. Hon bar en elegant aftonkappa och huvan hade hon neddragen över ansiktet. Efter henne fjäskade en liten herre med en tjock ylleduk kring halsen och en gammaldags, spetsig pälsmössa på huvudet. Det var monsieur Boboche. I handen bar han hattasken från divans loge. De försvunno i hissen utan att ha observerat Corpwieth.
Corpwieth gned belåtet händerna. Hans whisky stod orörd på bordet. Han betalade den och steg upp.
— Herrn har sovit gott? tillät sig portiern en förtrolig anmärkning.
— Utmärkt.
— Och haft angenäma drömmar?
En gosse i livré fnissade med handen för munnen.
— Sanndrömmar, min herre, sanndrömmar, sade Corpwieth. — Räkningen stämmer fullkomligt.
Han begärde sin överrock och försvann ut i nattmörkret.