— Hallå! Det är från friherrinnan Stjernsvärd. Monsieur Boboche är här — ni vet det? — så mycket bättre. Monsieur har glömt en hattask på hotellet — den bruna läderhattasken, ja. Var? — jo vänta. — Corpwieth lade luren ifrån sig och funderade ett ögonblick. — Den skall stå i madame Ghilkas rum. Sänd genast ett bud hit ut med den — det brådskar.
Nu var han beredd att gå in.
I salongen sutto friherrinnan och monsieur Boboche vid ett bord framme i en blomsterprydd rotunda som vätte ut mot sjön. Smycket låg på bordet mellan dem.
Monsieur Boboche sprang upp med en misstänksam blick. Men Corpwieth hälsade artigt, först på friherrinnan, sedan på monsieur Boboche, och sade urskuldande:
— Jag är ett dåligt ombud. Men jag blev uppehållen vid telefonen — en fatal inrättning, monsieur? Affären är kanske redan uppgjord?
Friherrinnan sköt ut läpparna med en förnärmad min.
— Monsieur är oresonlig. Han begär för mycket. Femtontusen mark! Mitt gamla kostade bara hälvten.
— Monsieur har valt sin utgångspunkt med strategisk försiktighet, svarade Corpwieth.
Monsieur Boboche föreföll nu alldeles lugnad. Han utbredde sig vitt och brett över halsbandets värde och hur juvelerna stigit i pris de sista åren. Dessutom var smycket ensamstående i sitt slag. Det var en ren occasion.
— Madame Ghilka sade mig att juvelerarne i Paris göra dylika dussinvis, invände Corpwieth försiktigt.