Men fransmannen fann sig omedelbart.
— Åh, min herre — det var då; numera är de alldeles ur modet. Man bär juvelerna för deras egen skull. Man begär ingen idé, inga symboler. Smaken är så olika. Men madame önskar ju en kuriositet —
Samtalet gick fram och tillbaka. Corpwieth fann på de mest omöjliga invändningar. Friherrinnan såg förvånad på honom. Ville han vinna tid? Eller försökte han trötta ut fransmannen? Men monsieur Boboche var outtröttlig. Hans svada flöt blott ymnigare ju längre tiden led. Han var riktigt i sitt esse. Fingrarna med alla sina ringar spelade i luften.
Plötsligt hördes en ringning och en mansröst ute i tamburen.
Friherrinnan ryckte till och utbröt ivrigt:
— Jag bjuder er tolvtusen — högre går jag inte. Och då kan ni taga de två diamanterna med er hem. Jag låter i alla fall bryta lös dem från smycket.
Hon var rädd att bli störd och önskade ett avgörande.
— Smycket är ert, madame!
Det var Corpwieth som svarade.
Monsieur Boboche hann ej hämta sig från sin överraskning, innan dörren öppnades och hotellets bud kom in med hattasken. Fransmannen störtade upp. Hans ögon gnistrade när han överföll den intet ont anande bäraren.
— Vad vill detta säga? Vem har vågat? —