— Lugn, förmanade Corpwieth utan att ändra en min. — Hotellet har insett vad ni själv ej förstått, att man när man första gången uppvaktar en dam gör det i visitdräkt.
Han öppnade hattasken, överst låg en hoptryckt chapeau claque. Den slog ut med en smäll när han räckte den åt fransmannen.
— Var så god.
Monsieur Boboche skummade av raseri. Men Corpwieth fortsatte att granska hattasken utan att fästa sig vid hans protester.
— Det var ett egendomligt förvaringsställe för en dylik tingest.
Hattaskens botten låg blott några tum under locket. Corpwieths fingrar trevade utmed askens sidor. Han tryckte på mässingsknapparna som höllo remmen. Med ens sprang bottnet upp —
Inne i asken lågo, försiktigt placerade i enkom inrättade fack, alla en juvelerares tillbehör: tänger, sågar, filar och små hammare — en hel liten verkstad i miniatyr. Därtill några omsorgsfullt slutna flaskor. I ett av facken blixtrade en samling stenar av olika slag och överst bland dem ett svärd i briljanter.
— Reste ici! sade Corpwieth med ett uttryck som han hört av kamraterna vid kortbordet.
— Diable! väste monsieur Boboche och ville kasta sig över honom. Men Corpwieth var beredd. Han hade redan en revolver i handen och siktade stadigt på fransmannens huvud.
— Jag tror vi förhåller oss stilla och fortsätter uppgörelsen, medan hotellkarlen hämtar passpolisen som patrullerar i kvarteret.