Han tvang monsieur Boboche ned på en stol och satte sig själv mitt emot honom med revolvern till hands. Friherrinnan stirrade på honom med blickar där förvåning blandades med rädsla.
Corpwieth redogjorde i korthet för hur han kommit hemligheten på spåret. Det var en djärv kupp, arrangerad av en fintlig regissör och genomförd av en rutinerad skådespelerska. Han anade från början ingenting. Men redan under besöket i divans loge vaknade hans misstankar. Det hela passade alltför bra ihop. Divans förklaringar grepo in i varandra som kuggarna i ett hjulverk, men det fanns för litet rum för tillfälligheten. Och alltsammans var ju dock blott en slump. Inskriptionen på smycket föreföll honom också misstänklig. Den var på samma gång både för dum och för utstuderad. Han hade dessutom tyckt sig märka att den verkade ny. Bokstäverna stodo påfallande skarpt, ehuru skårorna icke blänkte. De hade troligen behandlats med någon syra. En aning sade honom att smycket var det han sökte. Men hur hade divan kommit i besittning av det? Och förändringarna — vem hade utfört dem? Och så snart? Vid utgåendet mötte han monsieur Boboche och mindes hans ringar. Det slog ned i honom som en blixt. Där hade han mannen. Han var otvivelaktigt madame Ghilkas medhjälpare, hennes hemliga chargé d'affaires, den skickliga iscensättaren av alla de tvivelaktiga juvelhistorier som frodades i hennes spår. Det gällde blott att få ett grepp på honom. Han undersökte fransmannens rum. Det lämnade inga andra hållpunkter än fläckarna på lavoaren och spritlampan. De förra härrörde tydligen från syror eller andra frätande vätskor, den senare var ett ypperligt instrument för lödning och smältning. Men var fanns den övriga delen av verkstaden? Han insåg att monsieur Boboche var alltför slug för att lämna den efter sig för den händelse hans rum skulle underkastas en oväntad besiktning. Därför inväntade han fransmannens återkomst. När han såg hattasken förstod han allt. I den låg hemligheten. Monsieur Boboche behövde ej släpa den med sig för att upppträda i chapeau claque mellan kulisserna. Å andra sidan var den en ypperlig förevändning. Det var ej troligt att någon som ej närmare reflekterade över saken skulle genomskåda hattaskens verkliga uppgift.
Minuterna släpade sig långsamt framåt. Slutligen infann sig passkonstapeln. Corpwieth förklarade i några få ord sammanhanget, varvid hotellbudet uppträdde som vittne. Konstapeln tog villigt hand om fransmannen.
Men monsieur Boboche gav sig ej så lätt.
— Ni glömmer det viktigaste, min herre, sade han och krökte föraktfullt på munnen. — Ni har ännu ej bevisat att jag verkligen tagit smycket.
— Vi kommer nu därtill, sade Corpwieth. Hans blick sökte friherrinnans.
— Minns ni vem som hjälpte på er kappan i korridoren den kvällen ni förlorade halsbandet?
— Det var teatervaktmästaren. Jag räckte honom själv drickspängarna.
— Och ni märkte ingenting särskilt då?
— Nej, ingenting — jo, vänta, jag fäste mig vid att han ovanligt omsorgsfullt lade sidenduken över mina axlar och min hals. Jag vände mig om för att tacka. Då stod han och väntade med kappan utbredd.