Monsieur Boboche skrattade högt. Friherrinnan såg förnärmad på honom.
Plötsligt fick hon en idé:
— Nu har jag det! Jag sade er nyss, att jag sett mannen där en gäng förr. Nu minns jag det. Just då, när jag vände mig om mot vaktmästaren, såg jag hans ansikte vid min skuldra. Jag känner igen hans obehagliga, fräcka uppsyn. Han gled förbi med detsamma och försvann.
— Där löste ni själv gåtan, min fru, sade Corpwieth. — Det var monsieur Boboche som hjälpte er med duken. Han hade passat på er i trängseln. I samma ögonblick han lade duken kring er hals begagnade han tillfället och knäppte upp låset på halsbandet. Att därpå bemäktiga sig det erbjöd icke den ringaste svårighet. Artister i hans fack är slängda i fingrarna. En natt och en dag var sedan mer än nog att bibringa smycket dess nuvarande utseende.
Han vände sig till fransmannen.
— Har ni nog nu? Teatervaktmästaren skall med säkerhet bekräfta madames utsago.
Monsieur Boboche kröp ihop som en slagen hund. Han försvann hastigt med konstapeln ut genom dörren. En släde väntade utanför. Hattasken balanserade på kuskbocken.
Friherrinnan andades ut. Hon räckte Corpwieth handen.
— Ni har gjort mig stor tjänst. Hur skall jag kunna visa er min erkänsla?
— Ni känner mina principer — inga honorar, svarade han. — Men ni har sluppit billigt från saken. Ni har råd att visa ädelmod. Madame Ghilka är i förlägenhet för sin reskassa —
— Ni menar?