Var så god och stig på!
Herr Corpwieth tvekade. Bilen såg inte bred ut.
— Stig på! upprepade herr Malm med en stämma, som föreföll den vid kollegernas yrkesmässigt diskreta diktion vane herr Corpwieth sällsport övertygande.
— Efter er, sade han emellertid med sin vanliga artighet.
— Stig på! skränade jätten för tredje gången. Det finns nog plats för två. I värsta fall får ni ta mig i knäet.
Herr Corpwieth gav sig. Herr Corpwieth tumlade in i bilen. Apotekaren vältrade sig in i sin tur. Dörren slöt sig kring dem, och fordonet satte sig pustande i gång.
III.
En blick var nog att säga den med Helsingfors topografi väl förtrogne herr Corpwieth var han befann sig, då han steg ut ur bilen. En smutsgul husfasad. Burspråk och erkrar i form av de mest maligna tumörer. En fris med stiliserade exemplar av sillen, detta mystiska havsdjur. Var inte detta Skatudden, så var det en feberdröm.
Det var Skatudden. Det var Lotsgatan.
— 21, läste herr Corpwieth på nummerskylten över den trappa, framför vilken bilen stannat.