Huset var ett hörnhus, och första våningen upptogs av ett apotek, Skatuddsapoteket eller, som officiella benämningen lyder, "trettonde apoteket i Helsingfors".
— Mitt apotek, fastslog herr Malm och gick med egarens säkerhet till attack mot ingångsdörren. Han dängde nävarna mot den, han ringde, han bultade ånyo, och under allt detta mullrade han, hoppade han jämfota och väsnades han förfärligt. Herr Malm avslöjade sig allt mera deciderat, tycktes det herr Corpwieth, som en i hög grad passionerad natur.
Nu blev det ljust i apoteket. En skugga gled mot dörren, det klickade i låset, dörren gick upp. Herr Malm störtade in, herr Corpwieth följde i något långsammare tempo. Besinningen är en för herr Corpwieth i hög grad utmärkande egenskap. "Kallt blod och varma kläder!" är en levnadsregel som han i hela dess vidd tillämpar med aldrig svikande konsekvens.
Den som öppnat var en ung dam: en särdeles intagande företeelse, konstaterade herr Corpwieth omedelbart med sin vanliga sinnesnärvaro.
Apotekaren påbörjade något som liknade en presentation.
— Fröken är min farmaceut, sade han. Herr…
— … herr Corpwieth, jag känner redan herr Corpwieth, avbröt den söta varelsen. Edith Limburg är min bästa vän. Hon har talat om allt för mig! Jag är Eva Lindblad.
Hon har visat mig porträttet som ni gav henne. Gud vad ni är… vad ni är skicklig.
Herr Corpwieth bugade världsvant. I sanning, fröken Eva Lindblad var förtjusande!
— Men här blir nog inte tid till sådant, sade sig herr Corpwieth, som aldrig förlorade kallets förpliktelser ur sikte. Till yttermera visso drog också apotekaren försorg om att det inte blev något sådant.