— Har ni senegaldekokten i ordning? frågade han sin farmaceut, medan han krängde av sig pälsen. Hur är det med de båda brompreparaten? fortsatte han med kraft. Har ni fått aspirinemulsionen färdig? Har ni gått i land med bismutsalvan?
Fröken Lindblad försvann på lätta fötter, överväldigad av dessa spörsmål vilka tydligen mycket väl kunde komma att beteckna inledningen till ett längre förhör.
— Vad är det ni vill veta? lydde den frågvise apotekarens nästa spörsmål.
Denna gäng var herr Corpwieth adressaten.
— Jag vill veta, vad ni vill veta, blef det diplomatiska svaret.
— Skönt, sade herr Malm. Hör då på. Här har något inträffat. En bagatell tycker ni kanske, men det tycker inte jag. Jag är inte skapad för bagateller, småsaker existera inte för mig.
Dessa reflexioner föreföllo herr Corpwieth väl motiverade.
— Fortsätt! sade han.
— Det ämnar jag göra, sade herr Malm. Någon har rest av med en del kokain ur venena-skåpet. I natt måste det ha skett. Fröken Almlöf, som hade dejour (jag föredrar kvinnliga biträden), låg och sov på bädden i dejourrummet. Naturligtvis. Hon varken hörde eller såg något. I går afton kontrollerade jag bl.a. just kokainförrådet. Fröken Ekblad, min provisor, kom inte i håg det — naturligtvis — och kontrollerade det i dag för andra gången. Då hon lämnade mig sin rapport, upptäckte jag strax, att trettiofem gram av vätskan försvunnit. Vad jag vill veta är vem som varit framme.
— Vi kunna tillsvidare kalla honom "den okände", sade herr Corpwieth.