Apotekaren nickade instämmande. Herr Corpwieth fortfor:
— Hur såg flaskan ut?
— Kokainet förvaras i en graderad sextiofem liters damejeanne, som står på skåpets botten. Den befinner sig fortfarande på sin plats. Den okände har tappat sina trettiofem gram — d.v.s. mina! — på en femhundra grams flaska.
— Verkligen? Då har han således också gjort ett tillgrepp i ert acqua distillata-förråd?
— Det har jag inte observerat.
— Antagligen hålla apoteken inte så noga reda på den delen av sitt lager?
— Det ha vi inte gjort förut. Tidigare kostade nämligen acqua'n ingenting. Men sedan vi på grund av de bistra tiderna av Medicinalstyrelsen berättigats att höja priset på acqua distillata med tio procent, föres det räkning också över den. Jag har förrådet i ett graderat käril.
— Vi kunna ju se efter, sade herr Corpwieth. Inte för att det strängt taget är nödvändigt. Men…
Herr Malm lotsade sin gäst till apotekets inre gemak — mycket riktigt, där skymtade fröken Eva Lindblads burriga huvud lutadt över en mystiskt susande degel — och förde honom till en väldig glasbehållare, till ungefär trefjärdedelar fylld av en färglös vätska. Det var tydligen just det i apoteks- och läkarvetenskapen så betydelsefulla ämnet acqua distillata. Vid sidan av behållaren var anslagen en griffeltavla, betäckt med krumelurer. Herr Malm studerade dem ett par minuter och granskade mätaren på kärlet.
— Mycket riktigt, sade han. Också här har verkligen en åderlåtning egt rum. Det fattas jämt 465 gram.