— Naturligtvis, sade herr Corpwieth.
— Besynnerligt! mumlade han därpå, och ett intensivt tankearbete gav honom för några ögonblick en mogen mans drag. Besynnerligt vad detta förekommer mig bekant! Besynnerligt…
Återfärden medförde den förnyade anblicken av fröken Eva Lindblad, denna gång stötte hon nitiskt i en mortel.
— Blir det piller? sporde herr Corpwieth med intresse.
— Sodapiller I bekräftade hon med ljuv stämma.
— Ur kassan har ingenting försvunnit? frågade herr Corpwieth för formens skull herr Malm, sedan de återvänt till det yttre rummet.
— Nej. Snarare tvärtom.
— Huru så? Ni vill väl inte säga t.ex. att den okände betalat sitt tillgrepp? Att han i så fall vore en monoman, som inte längre får sina recept påtecknade av läkarna och därför…
— Nej. Han har inte erlagt något för kokainet. Men något har han i alla fall lämnat efter sig. Här skall ni få se vad jag fann i kassan i morse.
Herr Malm öppnade kassan, framtog ett recept och överräckte det åt herr
Corpwieth.