Det svartmuskiga trälbarnet hade ej samma rent nordiska blod i ådrorna som den rödlätte bondpojken med de tindrande ögonen. Det antydes redan i den gamla visan om träl och fri, att med klasskillnaden delvis sammanhängde skillnad i ras. Och de nordiska trälarna voro sannolikt redan från älsta tid af ganska blandad ras. Den uppblandades ännu mer under vikingatiden. I de isländska sagorna talas ofta om valska trälar eller trälar från Valland d. v. s. Frankrike och Italien. Och gamla engelska klosterböcker innehålla anteckningar om bidrag, som de engelska folkstammarna lämnat till den nordiska slafklassen. »År 819,» står det i en sådan anteckning, »röfvades många kvinnor af vikingar.» »År 835 brände vikingar kyrkan i K., dräpte många, men gjorde en stor del till fångar.» Omkring år 1000 var eländet i England och Irland så stort, att fader sålde son, son sin moder och broder sin broder till vikingarna för pängar, enligt hvad en engelsk präst på den tiden berättat. Och en gammal engelsk historieskrifvare förebrår en dåtida engelsk furstinna för att ha drifvit formlig slafhandel på Danmark med fattiga engelska bönder.
En arabisk författare, som omkring år 900 besökte Ryssland, såg där svenska vikingar. Han berättar om dem, att de voro modiga och tappra. »När de anfalla ett folk, sluta de icke, förr än de hafva tillintetgjort det. De utplundra de besegrade och göra dem till trälar ... De angripa slaverna, komma till dem på skepp, gå i land, taga dem till fånga, bortföra dem och sälja dem.»
I de nordiska trälarnas ådror blandades finskt och slaviskt blod med västerländskt och sydländskt.
4. Trälarnas antal.
Det land som våra förfäder bebodde på 1100- och 1200-talen, var ett land med en natur ganska olik vårt nuvarande Sverges. Fördelningen mellan vatten och land var en helt annan då än nu. Många vattendrag ha sedan dess uppslammats och många sjöar sinat ut. Skogarna och ödemarkerna voro flera och större. De odlade bygderna hade ringa utsträckning. De lågo spridda utmed stränderna af floder och sjöar samt vid hafskusten. Hvar befolkade bygder funnits och hur vidsträckta de varit, ses af de gamla grafkumlen.
På 1100-talet infördes en sorts mantalspänning i Sverge, »Peterspänningen», en skatt till påfven i Rom. Det finns gamla uppgifter om, hur stora summor den skatten inbrakte. Och däraf har man räknat sig till, att Sverge på 1200-talet måtte ha haft under en half million människor.
I det föga befolkade gamla Sverge var trälarnas antal ringa. En gård med 12 kor, 2 hästar och 3 trälar var en stor och god bondgård. Men småbruk, som sköttes af ägaren och hans hustru med hjälp af barnen och möjligen en trälinna voro vanliga. Blott höfdingar hade gårdsbesättningar af 10-12 trälar, eller flera.
Den nordiska träldomen var ej något mass-slafveri. Träldomen var därför också mildare än slafveriet i värkliga slafstater. Trälen behandlades väl i regel hårdt, men sällan grymt.