och ko mjölka».
Att draga handkvarnen omtalas ofta som trälinne-syssla.
»Medan du vid kvarnen
kysste trälinnor»,
fällde en tapprare kämpe sina fiender, sägs det till en person i en gammal visa.
Trälinnans var också tvättkvinnans slitsamma arbete.
Trälinnan var husmoderns hjälpkvinna och fick taga det värsta af arbetet inomhus likasom trälen förrättade det tyngsta arbetet utomhus. Men husbondfolket arbetade jämte sina trälar och trälinnor. Och i hvardagslifvet var afståndet mindre kännbart mellan bonden, som själf plöjde sin åker, och trälen, som vaktade hans svin.
När hanen gol, började arbetsdagen. Den räckte, tills solen gick ned, eller längre. »Bonden Arnkell,» heter det i en isländsk saga, »var en riktig gåpåare och lät sina trälar arbeta från morgon till kväll. På vintern körde han hem hö på nätterna i månljuset, ty om dagarna hade trälarna annat att göra.» En husbonde, som hade många trälar, inskränkte sitt eget arbete till att hålla uppsikt öfver trälarna. En träl anförtroddes också stundom förmanskap öfver andra trälar. Det förekom till och med någon gång, att en storbonde, som hade flera gårdar, lämnade skötseln af en hel gård helt och hållet åt en träl. Denne träl blef då ett slags torpare eller arrendator. Ansedda höfdingar höllo ofta trälar till uppassare eller betjänter. En sådan betjänt, eller s. k. skosven var ofta sin herres ständige följesman och förhållandet mellan honom och husbonden blef ofta ganska förtroligt.
Som hushållerska eller ladugårdsförestånderska kunde äfven trälinnan erhålla en ganska betydande plats i det landtliga hushållet.
Lättare syssla fann mången trälinna som husbondens frilla. Såsom sådan fick trälinnan dock ofta umgälla husbondens ynnest med husmoderns hat och förföljelse.