Som amma och vårdarinna åt husbondens barn vann trälinnan någon gång en lyckligare ställning i familjen. Sagorna bevara många exempel på fosterbarnens tillgifvenhet för sådana trotjänarinnor. Det berättas till exempel att skalden Egil, som lefde på 900-talet, var varmt fäst vid sin amma. En gång lekte hans far boll med honom och en af hans lekkamrater. Fadern redde sig illa mot pojkarna i leken. Då blef karlen vid dåligt humör. Han tog Egils lekkamrat i sina starka armar och slog honom till marken, så att han dog på fläcken. I ilskan grep han sedan efter sin son. »Låt bli ditt barn», ropade då Egils fostermor, som stod och såg på. Fadern släppte då sin son oskadd, men tystade i stället munnen på trälinnan med en sten, som blef hennes bane. Vid kvällsvarden saknades Egil. Han kom in något senare. Han hade varit ute i ladan och dräpt faderns mäst omtyckte träl för att hämnas på fadern sin ammas död.
6. Dräkt.
Knäbyxor af grof, grå vadmal, fästa vid lifvet med ett bälte, — en långrock af samma material och färg, sydd som en skjorta och öppen i halsen, så att den kunde trädas öfver hufvudet, åtdragen om midjan med ett rep eller en rem, — mössa af samma tyg eller af skinn, stundom med hakrem, — strumpor sydda af skinn eller af vadmal, — till skor läderstycken, som knötos öfver fotbladen: sådan var dräkten för träl och trälinna. Fattiga bönder voro klädda som de. Men förmöget folk klädde sig gärna i tyger af andra färger.
Barbenta med »ärriga fotblad» gingo de ofrie väl ofta (som i visan). Så spar den fattige än i dag strumpor och skor.
På trälens hufvud var håret rundklippt och kort. Rikt och långt hår var frie mäns prydnad.
7. Benämningar på trål och trälinna.
»Man» var den vanliga benämningen på träl och trälinna: et man nämdes både ofri man och ofri kvinna, likasom danskarna ännu säga »et menneske». Å ena sidan visar själfva denna användning af ordet man ett visst erkännande af trälens människovärde. Å andra sidan visar det där ett, att den ofrie dock i grunden betraktades som ett ting.