Själfva ordet träl synes egentligen ha betydt löpare eller något dylikt och har väl ursprungligen betecknat den som i ett hushåll förrättade löpande småsysslor. Husfadern fyllde i älsta tid själf de viktigaste familjeuppgifterna: att försvara familjen och i hufvudsak försörja den.
En trälinna kallades vanligen tir. Det ordet betyder helt enkelt tjänarinna. Ungefär detsamma betyder benämningen ambot, som hör samman med ordet ämbete (= tjänst).
Träl och trälinna omtalas ofta som ånödiga hjon, det vill säga människor, å hvilka låg nöd eller trältvång.
Alla dessa benämningar synas tyda på en ganska mänsklig uppfattning af träldomsförhållandet. Och ändå genomgår ett stolt förakt för trälarna hela den litteratur, som skildrar de gamle vikingarnas äfventyr och våldsdåd och odalmännens fri- och rättigheter.
8. Trälars karaktär.
Trälen föraktades såsom feg. Dödsförakt var den frie mannens främsta dygd. Men trälen »fann den dagen dyster, då han doge från svinen». På djupet af själen misstänktes trälen alltid för att nära en längtan efter friheten, som kunde förmå honom att dräpa eller förråda sin herre, om gynnsamt tillfälle erbjöde sig. »Stackare den, som har en träl till sin bäste vän», lydde ett gammalt ordspråk. Det är nog sant, att trälarna oftast voro »dåliga karaktärer». Den kunde ej bli annat än rädd och trolös, som på nåd och onåd var lämnad i sin herres våld utan rätt till försvar. Alltid måste trälen frukta sin herres nycker.