Trälen var fullkomligt rättslös i förhållande till sin husbonde. Allt hvad husbonden ville besluta om eller företaga med sin träl, ansågs falla utom lagen: lagen hindrade honom icke från att förfara hur godtyckligt som hälst med ofria tjänstehjon. Husbonden kunde sälja, byta eller skänka bort trälen, eller godtyckligt taga trälens lif. »Om husbonden eller husfrun eller deras barn tillfogar honom (trälen) någon skada — dråp eller sår — vare allt saklöst.» Att husagan kunde vara sträng, därom vittnar ordet »trälbärga»: en trälbastonad, det vill säga ett sådant kok stryk som en träl brukade få. Att få ett sådant kok stryk det var att bli »piskad som en träl, så att man ej kunde röra sig». Ville man beteckna att någon var fullkomligt rättslös, sade man honom »ej ha mera rätt än en hudstruken huskona» (det vill säga trälinna). Skånelagen stadgar för träl, som stulit, i vissa fall hudstrykning eller att »mista huden».
Eftersom trälar voro en ganska värdefull egendom, låg det emellertid i husbondens inträsse, att trälarna foro väl. Och i regel voro väl husbönderna också rädda om sina trälar, likasom en bonde nu för tiden är mån om en god arbetshäst. Husbonden kunde därför också med lagens hjälp skydda sin träl för främmande personers åvärkan, likasom han kunde lagligen hindra personer att förgripa sig på hans öfriga egendom.
Trälen kunde däremot aldrig själf klaga inför domstol. Trälar fingo öfver hufvud taget ej uppträda inför domstolarna, ej ens som vittnen, utan i undantagsfall. Husbonden var i allt trälens rättslige målsman. Om någon förbröt sig på trälen, var det husbondens rätt att beifra brottet, och det var han som ägde kräfva och taga skadeersättning för den skada trälen lidit. »Varder någons träl dräpt,» säger Skånelagen, »ersatte den, som trälen dräpte, ägaren med tre mark och svärje tillika med tolfmannaed, att trälen ej var mera värd». Om någon slår eller sårar en träl, och trälen ej får lyte däraf, betalas till husbonden läkningsarfvode och ersättning för förlorade dagsvärken samt böter.
Husbonden var ansvarig för trälens förbrytelser, likasom han var ansvarig om hans hund bet någon, eller om hans kreatur gingo in i grannens säd. Om trälen begick ett brott, fick husbonden betala böterna eller utlämna trälen till den, mot hvilken trälen förbrutit sig. »Dräper träl en fri man,» säger Skånelagen, skall husbonden »utlämna trälen till den dräptes fränder» och betala sex marks böter, »eller behålle han sin träl och böte nio mark.» Vissa landskapslagar synas ha velat hindra husbonden att tillgripa den bekväma utvägen att utlämna den brottslige trälen. Östgötalagen stadgar sålunda, att om husbonde ej vill böta, utan utlämnar sin brottslige träl, äger målsägaren rätt att taga en ekevidja och hänga den utlämnade trälen i denna vid grindstolpen till ägarens gård. Skar husbonden ner liket, innan vidjan ruttnade, så gjorde han sig skyldig till 40 marks böter. I denna bestämmelse låg ett tvång på ägaren till böternas gäldande, och till sträng uppsikt med trålarna, så att de ej blefvo dråpare och därigenom ådrogo husbonden stora kostnader eller stora obehag.
Det straff som i de gamla nordiska lagarna ofta användes mot frie män, fredlösheten, kunde ej tillämpas på trälar, ty »om träl dömdes fredlös, då skulle han gärna begå förbrytelser, på det att han måtte fara fredlös». När en träl rymde från sin husbonde, blef han emellertid som en fredlös. »Far någon efter sin (förrymde) träl och finner honom, tage han honom saklöst, hvar han finner honom», säger Skånelagen. Västgötalagen stadgar: »Tager någon en annans förlupne träl eller trälinna, då skall han lysa efter ägaren som lag säger». Ville trälen undkomma sin förföljande husbonde, kunde han ej räkna på skydd hos grannarna eller hos andra bönder i grannskapet. Han måste taga sin tillflykt till skogen eller ödebygderna och lifnära sig så godt han kunde. I skogarna vid landskapsgränserna fanns det också tidtals godt om laglöse brottslingar af både fri och ofri härkomst.
Frigifning af träl skedde offentligt å tinget, vanligen under ganska omständliga former. En frigifven träl blef i regel fortfarande i mycket beroende af sin förre husbonde och erhöll ej en fri mans alla rättigheter. Ej ens sonen af en frigifven kom i fullt åtnjutande af dem. Det kräfdes flera släktled, innan trälättlingen vann fullt erkännande som en like inom de fribornas klass.
Den norske stormannen Erling Skjalgsson på Sole »bestämde åt sina trälar ett visst dagsvärke och gaf dem sedan lof att på fritiden eller om natten arbeta för egen räkning. Han gaf dem åkerland att så korn på, och det som därpå växte blef deras.» Han åsatte hvarje träl ett visst pris. När de sparat samman af eget arbete till den summa, han ansåg dem värda, fingo de friköpa sig för sparpänningarna. »Många löste sig fria det första eller andra året, och alla, som det gick bra för, köpte sig fria inom tre år. Med dessa lösepänningar köpte Erling sig nya trälar, och dem som friköpt sig, förhjälpte han till sillfiske eller annan näring; somliga röjde skog och anlade nybyggen. Alla brakte han till någon bärgning.»
10. Träldom på grund af börd.
Träldomen var ärftlig. Barn af träl och trälinna blef träl. Husbönderna hade bestämmanderätten öfver trälarnas äktenskapliga förbindelser, som naturligen ej ägde samma laga form eller kraft som giftermål mellan frie. För husordningens skull såg en bonde, som hade både dräng och piga, hälst att det blef ett par mellan träl och trälinna på hans egen gård. Men förhållandena kunde äfven ordnas granngårdar emellan efter öfverenskommelse mellan husbönderna. Trälabarnen kommo att tillhöra trälkvinnans husbonde: »barnet följer modern», var den gällande regeln. En hemmafödd träl ansågs bättre än en köpt eller härtagen. Om en sådan hemmafödd träl blef med våld bortröfvad eller med list bortstulen, kunde rätte ägaren stämma innehafvaren. Ägaren skulle då enligt Västgötalagen svärja att trälen var hans, med följande ed: »Han föddes hemma i mitt hus och hushåll; där diade han och drack modersmjölk; där lindades han och lades i vagga; därför äger jag honom och ej du.»