Barn af fri och träl, blef i älsta tid träl. Men i de svenska landskapslagarna, i den form de bevarats till vår tid, hade redan genom kristet inflytande införts bestämmelsen: »barn följer alltid bättre hälft». När en af föräldrarna tillhörde de fries klass och den andra trälarnas, blef barnet fritt, men arflöst, som oäkta barn ännu i långt senare tider.
11. Frie bli trälar.
Fri man eller fri kvinna kunde nedstötas i trälarnas klass till straff för brott. Om bondhustru stjäl, stadgar Östgötalagen, skall mannen böta tre mark första och andra resan: stjäl hon tredje gången eller oftare, då får han böta, om han vill; vill mannen ej böta, så har den bestulne rätt att göra kvinnan till sin trälinna eller stena henne.
Fri man eller fri kvinna kunde gifva sig själf till träl: gäfträl. Det var för den af ålder eller sjukdom till arbete oföre en utväg att bli försörjd, att lämna sig och sin egendom i en annans händer. Gäfträlarna voro därför ofta åldringar, i ställning motsvarande senare tiders födorådstagare och undantagsfolk. Någon gång kunde väl äfven ekonomiskt obestånd tvinga fri bonde att nöja sig med lotten som gäfträl på en förmögnare mans gård. Sannolikt ha aftal om sådan gäfträldom på vissa år bidragit att grundlägga legohjonsförhållandet.
12. Handel med trälar.
Trälar och trälinnor kunde säljas och köpas. Köparen fick själf värdera trälen i anseende till ålder och kroppsbyggnad. Men lagen förbjöd säljaren att fördölja fel och lyten, som blott kunde framgå efter längre tids användning af trälen. Hade säljaren i sådana afseenden handlat svekfullt, kunde köpet återgå, om köparen fordrade det. Trälar såldes och köptes dels under hand, dels på marknaderna, till hvilka äfven trälar fördes, såsom sagorna visa. De på marknaderna till salu hållna trälarna voro till större delen krigsfångar eller så kallade härtagne, som fördes till norden på vikingaflottorna.
Enligt en saga från Laxådalen på Island, reste bonden Håskuld en gång till Norge för att hämta byggnadstimmer. Han gjorde under vistelsen i Norge en afstickare till den stora marknaden på Brännö vid utloppet af Göta älf. En dag då han gick öfver marknadsfältet där, fick han se ett ståtligt tält något på afstånd från de öfriga salubodarna. Tältet tillhörde Gille den ryske, en rysk handelsman. Då Håskuld kom in i tältet, frågade han, om Gille kunde sälja honom en trälkvinna. Gille lyfte då i ett förhänge i tältets midt och därinnanför sågos 12 slafvinnor sitta. Håskuld tittade på dem. Ytterst i raden satt en kvinna i dåliga kläder. »Hvad kostar hon?» sporde Håskuld. »Tre mark.» Det tyckte Håskuld var dyrt. »Ja, däri har du rätt,» svarade Gille, »att jag håller henne dyrare än de andra. Välj af dem hvilken du vill, och gif mig en mark silfver för den du tager. Så behåller jag själf kvinnan där borta i hörnet.» — »Jag skulle dock först vilja veta,» återtog Håskuld, »huru mycket silfver det finnes i pungen, som jag har här vid mitt bälte.» Sedan räckte han Gille pänningpungen och bad honom taga fram sitt besman och väga den. »Denna handel,» sade då Gille, »skall från min sida försiggå utan allt svek — den där kvinnan har ett stort fel, och detta skall du få veta, innan vi afsluta köpet.» Håskuld sporde hvad det var för ett fel. »Hon är stum,» svarade Gille; »på många sätt har jag försökt få henne att tala, men har aldrig kunnat få ett ord af henne, så jag tror säkert, att hon icke kan.» Då pungen befanns väga jämt tre mark, köpte dock Håskuld trälinnan, som först fallit honom i smaken. När Håskuld sedan kom hem till Island med sin nya trälinna, blef hans hustru missmodig. Hon lät trälinnan betjäna sig, men behandlade henne illa. Och därför lät Håskuld snart trälinnan flytta till en annan gård. Där födde hon en son. Såsom oäkta fick denne ej ärfva Håskuld. Men modern skaffade honom i stället arfvet efter en annan rik bonde, hvars kärlek hon vunnit.
Trälars och trälinnors handelsvärde växlade naturligtvis, likasom priset på andra handelsvaror. Normalvärdet för god manlig träl af medelåldern synes ha varit tre mark. Tre mark skulle motsvara i vår tids mynt och myntvärde ett tusen kronor. För en trälkvinna gafs vanligen en mark, — lika mycket som för en bra ko eller en god oxe.