13. Kristendomens införande.
Härtagna trälar och trälinnor voro sannolikt de första kristendomsförkunnarna i de nordiska länderna. För sina hedniska husbondefolk förtäljde dessa svartögda främlingar om soliga länder bortom hafven, där den hvite guden härskade.
I de där främmande länderna fingo äfven nordiska vikingar med egna ögon se, hur den kristne guden dyrkades i höga tempelsalar, fyllda af doftande rökelse och smekande musik och präster i guldstickade kläder.
Käjsaren i Konstantinopel, det öst-romerska rikets hufvudstad, höll sig på 900- och 1000-talet med ett lifgarde af nordiska vikingar. Svenska runstenar finnas resta öfver »Greklandsfarare», som tillhört denna utvalda skara af »väringar i Miklagård».
Konungarna af England besoldade på 900-talet skaror af nordiska vikingar, som förbundo sig att skydda kusterna mot sina härjande landsmän. En allt bredare kustremsa på Englands nordsjökust befolkades på 900-talet af nordmän. Med deras hjälp gjorde sig i början af 1000-talet danske konungen Knut den store, son af Sven Tveskägg, till Englands härskare.
Från vistelsen i de kristna länderna återvände många vikingar omvända eller i alla fall döpta. Om de än efter hemkomsten öfvergåfvo sin kristna tro, blefvo de dock sällan på nytt rättrogna hedningar. De blefvo ett slags fritänkare, som litade mer på egen styrka och makt än på Oden, Tor och Frej eller Kristus. Genom deras fritänkeri försvagades hedendomens motståndskraft mot den nya läran, som snart gjorde sitt intåg i Norden i mäktigare följe än härtagna trälars.
Olof Tryggvason, en ättling till norske konungen Harald Hårfager, hade tillbrakt sin ungdom på vikingafärder. Östersjöns kuster hade han varit med att härja och sedan dragit ut på Nordsjön. I förbund med Sven Tveskägg hotade han London 993 och tvang engelske konungen att köpa fred med dryga pänningesummor. Efter fredsslutet öfvergick Olof i engelsk krigstjänst och lät döpa sig. Han uppehöll sig äfven under någon tid på Irland, där den kristna missionsvärksamheten då hade sitt hufvudsäte. Där tändes hos honom den religiösa entusiasm, som gjorde den tappre och hänsynslöse vikingahöfdingen till kristendomens främste banerförare i Norden. Han landsteg 995 på norska kusten med det fasta beslutet att lägga Harald Hårfagers forna rike under sitt välde och att »bryta norrmännen till kristendomen». Han »bjöd alla människor att antaga den kristna tron, men dem som gjorde invändningar, dömde han till svåra straff, dräpte några, stympade andra, dref rästen bort i landsflykt.» När han efter fem års regering stupade i sjöslaget vid Svolder år 1000, var hedendomens makt i Norge för alltid bruten.
En engelsk andlig man vid namn Sigfrid, som i Olofs följe ankommit till Norge, lär efter kungens fall ha dragit med flera följesmän in i Sverge och grundat en betydande kristen koloni i Växiö. Konung Olofs kristna härnadståg sträckte sålunda sina värkningar äfven till vårt land. Men det hedniska motståndet var här segare, fastän kristendomens utbredning i södra Sverge gynnades af förbindelsen med Tyskland och Danmark. Annu 1123, berättas det, gjorde den norske konungen Sigurd Jorsalfarer (Jerusalemsfararen) ett krigståg till Småland för att kristna småländingarna.
Götalands inbyggare hade i sin ordning många blodiga strider med svearna, innan mellersta Sverge blef kristnat.