År 1164 blef Uppsala Sverges ärkebiskopssäte.
Med svärdet kristnades de nordiska länderna. Först när bönderna i blodiga nederlag erforo, att den kristne guden var starkare i striden än deras hedniske gudar, funno de det rådligt att välja honom till sin skyddsherre. Och långsamt och ovilligt bortlade de, sedan de redan antagit kristendomen, de hedniska seder och bruk, som kristendomen lyste i bann.
14. Kristendomen och träldomen.
Om kristendomen långsamt fick tillkämpa sig en sen och ofullständig framgång bland de nordiska bönderna, lyssnade däremot trälarna desto villigare till den nya läran om en gud, inför hvilken träl och fri voro hvarandras likar och alla människor bröder.[5] Till trälarna vände sig ock missionärerna i första hand. Då ofriheten hindrade en träls omvändelse, friköpte missionären honom ofta och befriade sålunda trälen från husbondens tvång på hans religiösa öfvertygelse. Ännu oftare begagnade sig missionärerna af träldomen på det sättet, att de köpte sig trälar och behöllo dem som sina trälar, tills de förmått eller tvingat dem att antaga kristendomen. Stundom upphandlade de äfven nordiska trälar och sände dem till de tyska klostren, där de så blefvo kristnade, för att återsändas till Norden som medarbetare för kristendomens utbredning. Sålunda sägs det, att Ansgar en gång »bland många andra» köpt en änkas son, som vid unga år förts till Sverge i träldom och som vid återkomsten till Tyskland blef igenkänd af sin moder, hvarför Ansgar »strax skänkte änkans son friheten och gaf honom tillbaka till modern och lät dem glada draga hem.» Detta berättas i aposteln Ansgars lefnadsbeskrifning, som är upptecknad omkring år 900.
Husbönder som öfvergingo till kristendomen, förmåddes af missionärerna att frigifva sina trälar »för Kristi skull». Mången omvänd husbonde gjorde en sådan »Gudi behaglig gärning» på dödsbädden eller i sitt testamente, — löste sina trälar, »likasom Kristus hade löst alla syndare ur syndens träldom». Allt efter som kristendomen utbredde sig i Norden och vikingatågen afstannade, aftog äfven tillförseln af trälar från utlandet.
Antalet af fria arbetskarlar och arbetskvinnor, som redan under hednatiden funnits, ökades, på samma gång trälarnas antal minskades. Många bönder funno det därför till slut billigast och bäst att använda fritt arbetsfolk, som kunde tagas i tjänst för den tid, då arbetet var rikligast, medan trälar och trälinnor måste underhållas äfven på vintern. Både genom omständigheternas tvång och för egen fördels skull lärde sig därför många storbönder, hvilkas gårdar förut under många släktled brukats med trälfolk, att reda sig utan sådant. Dessa bönder upphörde då äfven att i »träldomens afskaffande», som kristendomsförkunnarna förde på sitt program, se en reform, som för jordägarna skulle innebära en ekonomisk uppoffring. De blefvo mindre inträsserade för träldomens vidmakthållande i landet — eller efter hand främjare af dess aflysning.
15. Träldomens aflysning.
Först sedan kristendomen blifvit formligen antagen som landsreligion, lyckades kristendomen genomdrifva mera betydande förbättringar i trälarnas ställning. I landskapslagarna infördes bestämmelsen, att alla barn skulle döpas, — således äfven trälbarnen. Såsom döpta kommo dessa att stå under kyrkolagen. Och denna ålade husbonden kyrkostraff för förbrytelser mot kristen träl lika väl som för förbrytelser mot en fri kristen. Därigenom bortföll framför allt husbondens rätt att opåtalt dräpa trälen. Husbönderna ålades därjämte att tillse att trälfolket »hälgade hvilodagen». Gottlandslagen stadgar sålunda: »Varder någons träl eller ambot påträffad vid arbete å hälgdag, bötar husbonden för dem tre öre». Slutligen synes också kyrklig vigsel ha kommit att skänka den officiella kristna hälgden åt trälars äktenskap. Steg för steg erhöllo sålunda trälarna full kyrklig medborgarrätt.