Som ett slutligt erkännande af detta kyrkliga medborgarskap framtvangs till sist genom inflytande af kyrkans män träldomens aflysning. Den innebar ingen revolution, utan utgjorde blott det lagliga erkännandet af en förändring, som faktiskt redan i hufvudsak var genomförd.
»Nu får ej någon — — gifva sig till gäfträl, ty det afskaffade Birger Jarl,» lyder en yngre lagbestämmelse, som finnes upptagen i Östgötalagen. Den återfinnes äfven i Upplandslagen.
»Till Guds och jungfru Marias heder samt till sin faders och farbroders själaro» stadgade slutligen Magnus Eriksson på sin kröningsfärd år 1335, att intet barn, som föddes af kristen fader eller moder, må hållas som träl eller kallas träl.
Trälarna uppgingo efter träldomens aflysning ej i de frie böndernas klass. Klasskillnaden bibehölls, ehuru klassindelningen blef en annan. »Den vare bonde, som orkar göra skatt; den ej orkar skatta, vare legodräng», blef den regel, som lades till grund för den nya grupperingen af den svenska allmogen. Och det blef under de nya förhållandena fortfarande en skarp gräns mellan själfägande bönder och egendomslöst tjänstefolk. Såsom egendomslöse ansågos på 1300-talet sådana personer, hvilkas förmögenhet understeg 3 mark. Det var den tidens 800-kronors-streck. Så mycket ansågs en persons årliga underhåll gå till på den tiden.
Egendomslös person, som ej ville taga legotjänst, betraktades som lösdrifvare. För att förhindra lösdrifveri, infördes i lagarna bestämmelser om böter för hvar och en, som inhyste egendomslöse personer, hvilka ej vore villiga att taga tjänst. »Nu tillbjudes man eller kvinna tjänst, och de vilja ej taga tjänst; då tillåtas de sju dygn lediga gå; sedan måste de taga tjänst; den som därefter hyser dem, böte tre mark.»
Träldomen aflöstes af tjänstehjonsförhållandet.
Många »frigifne» sökte sig dock sannolikt från landsbygden till städerna och ingingo där i de uppblomstrande handtvärken. Andra drogos till herremännens växande följen, vid hvilka en trälboren man bättre än i bondetjänst hade utsikt att komma sig upp.
För bönderna blef det på 1300- och 1400-talen hårda tider. Adelsmän, präster och utländske män utsögo landet. Herrarna började mena, att svenske bönder voro »födde till trälar». De syntes benägna att i Sverge införa lifegenskapen, som i Europas andra länder hade aflöst träldomen. Från den hotande lifegenskapen räddade sig den svenska allmogen genom folkresningarna under Engelbrekt och Sturarna och Gustaf Vasa.