Alltsammans gick i ett ögonblick och utan bråk.
"Calle, tag emot pilten!" sade hon med en ton, som var sig fullkomligt lik.
Men Calle var sig ej lik han. Efter att bokstafligen ha slängt upp gossen på bryggan, yttrade han helt darrande:
"Du kunde icke vänta på mig — liksom han sjunkit i första taget, kan tro!"
"Seså, icke skall du gräla på mig! Jag blef bara lite våt — det var alltihop!" Och härmed klättrade hon lätt som en ekorre uppför bryggans stolpar.
"Hur skall du nu bli torr!" frågade Calle buttert.
"Ah, det är lätt — jag går in till mor Larsson och lånar mig en kjortel, medan jag går upp till far … arresten ligger ju straxt bredvid … skorna, strumporna och hela habiten hinner nog torka tills vi komma igen."
Calle svarade ingenting. Han var missnöjd för det Magda icke låtit honom tjena sig — emellertid gick han förut, att bereda far på besöket.
Och Magda fördröjde sig minsann icke hos mor Larsson: så snart hon fått på sig det erforderliga, skyndade hon i den lätta bonddrägten, hvilken väl klädde henne, efter Calle och Kerstin, som också redan gifvit sig å väg med barnen…
* * * * *