Sedan Gottlieb en stund grubblat öfver och sammanlagt de meddelade omständigheterna, kom han verkligen till samma öfvertygelse som Calle, och han såg i detta Nannys förtroende en utväg för sin egen plan till gamle Lönners befrielse. Emellertid frågade han blott om patronen icke sedermera hörts af.
"Jag har märkt honom smyga omkring här flera gånger. Kanske har han tänkt att få träffa Magda ensam — men det har ej lyckats … och aldrig skulle hon för Ragnars skull våga att ta emot någon hjelp, äfven om patron erbjöde den"…
Vid återkomsten till Almvik erfor Gottlieb att hans värde farbror — som han visste vara bortrest helt tidigt på morgonen — icke vore att hemvänta före aftonen.
I denna tillfällighet såg Gottlieb i början ingenting annat än en motgång, den der några timmar fördröjde hans operationer; men snart föll det honom in att kanske just denna resa kunde stå i samband med patronens hemlighetsfulla kärleksvandringar. Den aftonen, då han öfverraskade Magda för att draga vinst af Calles stöld, hade han ju också rest bort — naturligtvis af den orsak att, om han vore hemma, det icke fölle sig så lätt att komma ut, vid denna tid då patronessan alltid var vaksam.
Ju mer Gottlieb öfvertänkte denna omständighet, desto sannolikare förekom den honom, ty hade farbror Fabian verkligen sin hand med i detta utsäde, så var det ock beräknadt på hans egen fördel — och utan tvifvel var stunden nu inne att efterse skörden.
"Ack", mumlade Gottlieb, "om jag vore så lycklig att få honom i mitt våld! Andras gissningar och misstankar äro väl också medel, hvarmed hans feghet kan uppskrämmas, då jag visar honom hans hustru i bakgrunden, men att med egna ögon träffa honom stadd på olofliga vägar, det vore detsamma som att ha den stackars gubben Lönner åter hemma i stugan."
14.
Fången.
Medan detta tilldrog sig på denna sidan viken, hade Magdas båt uppnått den andra, och man lagade sig just i ordning att lägga till vid den långt utskjutande bryggan — ja, Calle hade redan fäste med båtshaken — då, vid det båten vickade till, en af de sina gossarna, som krånglat upp på relingen, med ett högt skri föll i sjön.
Den unga modern, alltid lugn och besinningsfull, besvarade ej barnets rop med att ställa sig sjelf och skrika, hon svimmade ej heller, utan hoppade hastigt som tanken efter i vattnet, och då Calle vände sig om, hade hon redan fått tag i gossen och lyfte honom upp öfver sig.