"Det är icke värdt, barn! Vi få fundera på annat sätt."
"Jag tänkte också på en tanke!" utbrast nu Calle och klef fram ett stort steg — han hade dragit sig tillbaka, då Magda kom.
"Hvad tänker då du på, min stackars gosse?"
"Jo, far, jag mins att Ragnar talat om att folk i England — de äro så påhittiga i det landet — skaffa sig pengar genom att låna på sig sjelfva. Han kallade det ändå … hur var det nu igen"… Calle ref sig eftertänksamt i pannan.
"… lifassurans, menar du väl?"
"Ackurat det, far … och han sade att man också här i Sverige kan få pengar från England mot sådan slags säkerhet. Nå, om vi nu finge tag i någon, som förstode det och ville göra sig besvär med skrifningen, så skulle jag gerna sätta ut mitt lif till qvittering — se'n, begriper far, vore jag detsamma som kontanta pengar, hvar jag sattes i pant."
"Min beskedlige Calle, du menar mycket väl — men det går icke så till som du i din enfald tänker."
"Ah, det var fasligt illa det … annars hade far fått hela summan, när jag dött."
"Jag hoppas väl att sjelf ha slutat innan dess — du är ung du!"
"Ja, visst är jag ung till åren, men då jag härom sistens — det var ändå en fredagsqväll — gick hem öfver kyrkogården, hörde jag rätt öfver kyrkan en röst, och på den litar jag…"