"Herre gud, så du kan hitta på!" inföll Magda, i det hon för första gången med häpnad betraktade Calles infallna kinder… "Hvad sade då den rösten?"
"Calle, Calle", sade den, och så ropade det tre gånger, "Calle, du lefver inte länge!"
"Ditt hufvud är svagt, min son," yttrade fadern, "och det kommer deraf att du hela långa tiden bortåt arbetat öfver mensklig förmåga. När kroppen får hvila — och det måste du ge den — blir du bättre… Men låt mig ändå veta hvad du tänkte om det du trodde dig höra?"
"Jag tänkte ingenting jag, utan jag bara svarade igen: Månn' det — nå, det skall dertill!"
"Men med sådan vidskepelse gör du far ledsen!" återtog Magda.
"Ledsen — åh, det vet jag visst … skulle han bli ledsen för det att vår herre Christ i sin nåd ville hålla mig till godo? Det vore väl snarare högtid att glädja sig åt … en slipper ifrån så många sorgligheter, när en kommer i svarta mullen."
"Men om du tänker på det, blir du sjelf sorgsen till mods och kan aldrig mer skratta."
"Kan jag icke det!" svarade Calle, och liksom hela den melankoliska sinnesstämningen genom ett trollslag försvunnit, började han skratta af hjertans grund, och detta utan allt bemödande; det var så roligt, tyckte han, att Magda ville höra honom skratta — han glömde dervid bort både lifassuransen och rösten öfver kyrktaket.
Sedan Calle kommit i det lynnet, tog han ej vidare del i öfverläggningarna. Men efter ett par timmar hade Magda uttömt icke blott den lilla korgens innehåll, hon hade äfven uttömt alla de tillgångar hon egde i mod och förhoppningar — och nu var afskedet inne. Calle gick förut att ställa båten klar.
"Om fyra dagar senast är jag åter här," sade svärdottern, i det hennes tårar föllo på gubbens hand, "och då, så sant jag vill att Ragnar i all sin tid håller mig kär, medför jag något tröstens ord!"