"Godt, min älskade dotter, Ragnar skall få veta allt hvad du gör för hans gamle far… Och helsa nu Nanny, stackars lilla kräk, att jag förbjuder henne komma hit, ty hon blott upprör mig."
En stund härefter gnisslade de tunga riglarna så att det gaf genljud i den öde ruinen… Fången var ensam.
Men ännu en gång skulle han få höra de kära rösterna.
Väl utkommen, erinrade sig Magda med ett slags förfärande beklämning att "lillen" icke blifvit välsignad af farfar: han hade alldeles förgätits under afskedets oro, men då det ej var tänkbart att det kunde stanna härvid, ställde sig Magda utanför gallergluggen och ropade:
"Far, far, var så god och titta ut, så får jag räcka upp lille Sven!"
I samma ögonblick visade sig den gamles silfverhvita hufvud, och nu tog Magda gossen från lill-Kerstin och sträckte honom på sina armar upp till farfar.
Och nu var allt bestäldt.
Den sista blicken vexlades… Magda och barnen försvunno.
15.
Vakten.