Augusti-qvällens friska ljumhet hade följt på dagens hetta.
Klockan skred framåt half 11, då Gottlieb, som patrullerade af och an i närheten af det lilla röda huset i dalen, började tro att han misstagit sig och att, under det han fortfor i sin vaktgöring, patron Fabian i all maklighet kom hem på en annan väg.
"Det är så tyst derinne", sade han, "de ha säkerligen redan gått till hvila."
Långs utmed den stora syrén-häcken smög han sig fram mot fönstret i
Magdas rum… Nannys låg åt gafveln — dit ville han icke ens titta.
Månen upplyste icke blott hela den vackra dalen, utan föll rakt på fönsterrutorna, en omständighet, som bidrog att göra Gottlieb tvehågsen. Men slutligen måste han dock förvissa sig om huru det förhöll sig, i den händelse att hans första aning vore grundad. Sedan han undanböjt häcken, hvilken gick nära emot huset, stack han försigtigt fram hufvudet; men då han snart fann hur trygg han kunde vara, vågade han sig ända intill fönstret, hvilket för luftens friskhet endast var löst påhäktadt med en segelgarnsända.
Det var en vacker tafla som mötte Gotlliebs ögon!
I denna kammare — det äkta parets lilla tempel — sågos månstrålarna leka öfver alla Ragnars fisk- och jagtdon, som med omsorg ordnade hängde hela väggen utefter. Vid yttersta sidan svängde en gammal "sydvest" på toppen af ett metspö, och nedanför detta slags trofé var i hörnet fästadt ett gammalt smalt skeppsskåp, hvars öppnade dörrar lemnade fri utsigt öfver de gullkantade röda och blå dricks-muggarna, de rosiga tékopparna och den lilla blanka pläterkannan. Några ogement granna nürnberger-leksaker befunno sig på öfversta hyllan, och i andra rummet förvarades i tvenne glas-askar de obetydliga dyrbarheter, som Magda erhållit, dels såsom fästmö, dels såsom hustru, och hvilka hon just nyss, sedan hon söft barnen, hållit på att inventera för att hitta någonting, som kunde inspara "gullstjernans" vandring. Men, ack, hon hade utan tvifvel ingenting funnit, som kunnat hållas i så högt värde, ty Magdas grannlåt bestod mest af brons.
Nu låg den unga qvinnan djupt inslumrad öfver sitt barns vagga.
Hon hade troligen, under det hon var sysselsatt med ofvannämde inventering, blifvit kallad till de moderliga omsorgerna. Men dagens ansträngningar hade uttömt hennes krafter, och hon hade somnat utan att märka det sömnen, denne alla bedröfvades hugsvalare, tillslöt hennes ögonlock.
Hon låg med ansigtet vändt mot fönstret och månen spelade öfver hela hennes gestalt, så mycket mer synlig, som vaggan stod nästan midt på golfvet. Ännu bar hon samma kjol och lifstycke, som hon lånat, och hennes långa mörkbruna hår, hvilket, upplöst, räckte henne långt öfver midjan, föll nu i tvenne tjocka flätor ned på hvardera sidan om de hvita vida ärmarna, hvarifrån de ringlade sig nedåt barnets täcke och helt nära moderns rosiga kind, som lugnt hvilade på yttersta kanten af den lilla dynan.