"Det här vore något för en målare!" tänkte Gottlieb. "Minsann styrman Lönner fått sämsta delen på sin lott… Men nog vet jag någon, som en gång i samma ställning skulle blifva ännu vackrare!"
De dofva hofslagen af en häst väckte honom ur hans betraktelser.
"Aha" — hans drag fingo ögonblickligt ett uttryck af triumf och glädje — "jag hade ändå rätt… Nå, få se nu hvad man ärnar ta sig till!"
Sakta, men skyndsamt drog sig Gottlieb åter in i häcken.
Han hade ej länge innehaft sin något besvärliga ställning, då hofslagen stannade; och af rasslet på andra sidan häcken kunde han sluta att hästen der fastbands vid gärdsgården.
Straxt derefter hördes sakta steg i gräset, och derpå urskildes hela figuren af patron Fabian, som, efter att blott i förbigående hafva förvissat sig om att förstugudörrarna blifvit tillslutna, djerft nalkades samma fönster, vid hvilket Gottlieb nyss stått.
Men patronen, i stället att förnöta tiden med spejning, klappade flera slag på rutan.
Den alltjemt sofvande Magda hörde emellertid ingenting.
Patronen lade då ögonen intill glaset, och upptäckte genast samma tjusande syn, hvilken nyss fängslat Gottlieb.
Icke förty var det just ingen kärleksfras som vid anblicken af Magda undföll vår älskares läppar.