"Jag har icke kunnat komma förr. Jag har varit hos domarn och talat vid honom, och jag tror att vi kunna ställa så till att herr Lönner redan i morgon är hemma."
"Och för att meddela mig detta — som visst sker i god afsigt — hoppar patron in genom fönstret?"
"På samvete, om det är min skull! Jag klappade flere gånger på, och heldre än att resa hem utan att ha meddelat en nyhet, den jag hoppades skulle ge fru Lönner en bättre sömn, fattade jag, eftersom frun ändå var uppe, det enda parti som stod öppet."
"Nå, icke tar jag heller någon skada af herr patrons vänskapsbesök, men som det just icke hör till en god ordning att komma den vägen, får jag be patron ha besvär att stiga tillbaka! Sedan kunna vi språkas vid."
"Grymma Magda!"… Patronen vågade räcka ut sin hand.
Men Magda stötte den helt omildt undan.
"Se så, inga krokvägar … och låt bli att säga Magda — jag kallas vid min mans namn, som jag icke skäms för!"
Gottlieb hade all möjlig möda att afhålla sig från skratt, då han såg sin hjertnupne farbror, oupphörligt tillbakamotad af den unga qvinnan, på ett något generadt sätt komma åter ut genom fönstret, och han var nära att springa fram och emottaga honom i sina armar, då Magdas röst hejdade honom.
"Så här går det an att tala ett ord… Herr patron gjorde sig väl icke illa, hoppas jag?"
"Ah, det är detsamma — ett så hårdt hjerta som fru Lönners röres hvarken af mitt lidande eller min uppoffring."