"Jag skall säga herr patron en sak: det är förspilld möda att tänka på mig. Jag kan väl ha en smula medlidsamhet med en menniskas dårskap, om det icke är ondt menadt, men…"
"Menar då jag ondt — sätt mig på prof!"
"Det går jag in på! Vill patron i all hederlighet lösa ut far, så finner jag mig i att ha patron att tacka för en så stor tjenst."
"Och intet annat tecken till tacksamhet?"
"Icke ett fjerdedels tecken mer!"
"Räck mig åtminstone handen att aftorka de tårar, som bränna mina ögon… Jag är en svag, en eländig stackare — jag vet det — som kan gråta, då jag hånas. Men lika godt … gif mig handen blott ett par minuter!"
"Omöjligt!"
"Ett finger då, ett enda finger!"
I stället för svar ville Magda draga igen fönstret, men patron Fabian höll det kraftigt tillbaka.
"Aha", sade han, genom Magdas köld bringad till raseri, "det är fråga om att vilja åtnjuta en välgerning utan all erkänsla — men vet då, att gubben skall få sitta der han sitter! Utom mig fins ingen menniska som bryr sig om er."