"Det få vi se — herr Gottlieb är hemkommen!"
"Jaså, är den hemma… Nå, hvad skulle han förmå?"
"Just ingenting, om icke att underrätta moster Ulrika om denna intressanta scen!" inföll Gottlieb, i det han personligen uppenbarade sig och kastade en genomborrande blick på den förhäpnade patronen, hvilken härvid utan ett ord tog till fötterna, kastade sig på hästen och försvann.
"Nå, se den kan man kalla en riktig hare!" sade Magda skrattande… "Men, herr Gottlieb, hvad helst som bringat herrn hit, så gör honom ändå icke olycklig och nämn något för patronessan!"
"Frukta icke det, fru Lönner — jag spionerade icke på honom för att verkställa den hotelsen! Men genom Nanny fick jag i dag del af vissa förhållanden, och emedan jag anade något och behöfde ha makt öfver honom…"
"Jag förstår nog… Ack, hur beskedlig och hederlig herrn är! Nanny har nämt alltsammans, och aldrig skola vi glömma…"
"Godt, fru Lönner … jag tror icke heller att jag någonsin glömmer den här lilla dalen… Och nu god natt! Helsa Nanny — om några dagar skall allt vara väl bestäldt."
"O, tusen tack… Så fort Ragnar kommer hem, betala vi, på Guds makt."
* * * * *
Med hjertat klappande af glädje flög Gottlieb tillbaka till Almvik. Men den, hvars hjerta i stället led en olidlig beklämning, det var vår patron, som darrande steg in i sin hustrus rum, rädd att Gottlieb redan hunnit före honom.