"Kors, hur är det med dig?" frågade frun, som redan gått till hvila. "Du ser så upprörd ut — icke har hästen skyggat eller något annat händt?"
"Nej, söta vän, nej, dyra Ulgenie, töta Ultenie, ingenting — alls ingenting! Men mitt hufvud har varit tungt hela eftermiddagen."
"Det kommer deraf att du sofver för mycket!"
"Kanske — jag skall då sofva mindre hädanefter. Jag vill göra allt till ditt behag, älskade maka!"
"Så der, min vän, är du en värdig man — om jag alltid finge se dig sådan, skulle jag icke ha så mycket att beklaga mig öfver."
"Har du då att beklaga dig öfver något?"
Patronen kände sig redan nära att qväfvas: han såg idel spöken, stackars karl!
"Jag säger icke det der för att oroa dig, gubben lille … det vore oädelt af mig att just välja denna stund — då du så väl synes fatta dina pligter — för att erinra dig om andra, då det förekommer som om du vore mindre genomträngd af din hustrus värde."
"Ja, ja, det skulle vara grymt — ty det är sant, ja, fullkomligt sant, att … att…"
"Hvad, min älskade Fabian?"