Vid detta ord spratt "Lucifers-figuren" till.
"Tyst, uttala icke namnet på en ärlig hustru — hon behöfver icke något urskuldande för att bli trodd af sin man. Men er hustru, nedrige mes, hon behöfver veta hvad hon skall tro om er, och det skall hon nu få veta af mig!"
I detsamma fattade styrman Lönner med ena handen ett kraftigt tag om patronens arm och med den andra svängde han skeppsdaggen. Men då den häpne rivalen icke ens bjöd till att försvara sig, då han jämrande och ödmjuk bad om barmhertighet, släppte Ragnar genast sitt tag, och i det han med någon förlägenhet öfver sin egen känsla vände sig till fru Ulrique-Eugenie, sade han:
"Förbanna mig, är han icke så eländig, att jag likså gerna kunde ställa mig och prygla upp en hare! Jag anser mig ha fått hämd nog, då jag lemnar honom i fruns händer."
Och stoppande daggen tillbaka under kavajen, aflägsnade sig styrman
Lönner.
* * * * *
Men styrman Lönner hade orätt bedömt förhållandet, då han trodde patronen hemfallen åt medusan bakom sparlakanet.
Just det omätliga öfvermåttet i den skymf han redan lidit, jemte föreställningen om allt det förfärliga, som återstod, retade honom till ett raseri, hvilket, då han såg sig ensam med sin hustru, tog ett oväntadt utlopp… Brutus vaknade.
Han gjorde sig ej reda för annat än att han borde kufva tigrinnan innan hon rusade på honom, och derföre var det han som i stället, med hotande åtbörder och vilda blickar, rusade mot henne.
"O, du skamfulla qvinna, äktenskapsbryterska, tror du att jag låter dåra mig af den komedi, som du uppgjort med din älskare? Jag skall lemna dig öfvergifven i ditt hus, liksom jag utstött dig ur mitt hjerta, och hela verlden skall lära känna dig sådan som jag nu gör det!"