"Och som", återtog Ragnar, "jag icke varit i stånd att träffa honom under dagen, har jag kommit att på denna tid och detta ställe fordra räkenskap."
Styrman Lönner hade ej förr talat ut, än tunga långsamma steg nalkades från gången.
Lik en retad lurande tigrinna, med ögon som lyste af hämd, satt patronessan uppe i sängen, insvept i en stor röd shal, hvars scharlakansfärg kunde anses som blekhet mot det scharlakan, som brann på hennes ansigte. Hon syntes färdig att springa på sitt rof.
Ragnar, som rest sig upp, stod orörlig som en staty. Han hade undan sin kavaj framtagit, ej värja eller dolk, men en dagg af utsöktaste "qualitet."
Utan att ana det omätliga oväder, som dragit sig tillsammans öfver hans hufvud, kom patron Fabian in. Men då han i en enda blick varseblef sin hustru i denna ställning och med dessa ögon samt den förfärlige styrman Lönner, hämdens genius, inom sjelfva den äktenskapliga helgedomen,
raglade han tillbaka mot dörren. Om ej benen nekat honom all tjenst, skulle han hafva begifvit sig på flykten, men nu stod han fastnaglad, slagen till jorden af tvenne blickar.
Och likväl var det nu, om någonsin, tid att spela Brutus.
Hvad var det väl som gaf denne sluge man anledning att vakna ur sin dvala, om icke det besök, som Lucretia erhållit! Det är väl sant att fru Ulgenie ej varit lika blottställd och att hon ej heller tycktes vara beredd att liksom Lucretia offra sitt blod för att aftvå den skymf hon lidit, men i alla fall syntes omständigheterna egnade att väcka Brutus. Men Brutus blundade af alla krafter och skulle hafva betalt hvad som helst för att drömma den syn, som han såg.
"Fege förrädare, som brutit dina eder!" dundrade fru Ulgenie. "Du gömmer dig, märker jag, liksom Adam gömde sig efter syndafallet — men stig fram … den der Lucifers-figuren skall lära dig begripa att du ej mera lefver i paradiset!"
"Styrman Lönner", stammade patronen, "jag är oskyldig, jag är en olycklig man, och aldrig — det svär jag — aldrig har fru Magda…"