"Hvad för slag — eländiga behag … nå, icke skiner fyr'n der borta mycket klar, men så pass vägleder han ändå att jag kan varsna att jag har liksom en holländsk koff framför mig, och den så osmakligt tacklad att jag heldre skulle sätta till hvarenda segelklut för att komma i lä om den, än ta den under min konvoj."
"Jag förstår icke hans rotvälska, min gode man, men att han är en okunnig och obildad varelse, det är klart, och jag befaller honom att genast lemna mig!"
"Tvinga mig då att gå baklänges som min Magda gjorde med patron — var så god!"
"Vilde, som saknar all finkänslighet — är det så man talar till ett fruntimmer, till en förtvillad hustru, som gråter och rasar öfver sin makes otro… O, den nedrige, den nedrige, jag skall förgöra honom med min vrede!"
"Först kommer turen till mig!"
"Åhå, jag förstår… Nåväl, mitt ödes mått är fullbordadt — må blod flyta! Styrman Lönner vill duellera med honom?"
"Duellera — hvad för något — nej, bevars, den fason att göra upp affärer lemnar jag åt förnämt folk … jag har en annan fason att göra upp mina!"
"Hvilken då?"
"Åh, den är enkel. Jag har tänkt att det icke kunde hända en man något värre än att bli chikanerad i sin hustrus närvaro, och att det icke fins någon värre chikan, till och med för en feg kruka, än att … men lika godt — patron vet väl sjelf hvad han fruktar, efter han reser bort hvarenda dag."
Fru Ulrique-Eugenie slog händerna tillsammans. Nu hade hon klaven till mannens förändring.