Han hade varit sängliggande en tid under vintern, men nu satt han uppe i fars länstol, den far afstått åt honom; och länstolen stod i vrån mellan Magdas väfstol och väggen till fars kammare.
Så snart barnen ej voro ute, sutto de på golfvet omkring Calle, som ännu kunde skära pipor, tackla upp deras båtar efter alla haverierna och äfven, ehuru med låg röst, berätta någon vacker historia om näcken, sjöfrun eller de förtrollade prinsessorna.
Äfven grannbarnen kommo att helsa på sin gamle vän och höra på hans sista historier, och alla medhade sin lilla förning, den mödrarna gjort i ordning åt Calle. Längre fram kommo också mödrarna sjelfva med sina förningar i stora korgar, ty hvilken var det som ej Calle tjenat, till hvilken hade han ej varit efterskickad och hvem hade ej älskat och hållit honom kär — hvem skulle någonsin ersätta honom hos barnen! Man ordentligt vallfärdades till Calle, som alltid hade något vackert och tacksamt ord att säga. Och ej heller var Calle känslolös för den stoltheten att få skjuta alla "presentegåfvorna" till Magda.
"Ack, den som vore så afhållen!" sade Nanny mången gång, i det hon med en lätt suck tänkte på den, hvilken lofvat att evigt hålla henne kär och den hon ej kunde neka sig att tro på.
Huru stor, huru tillräcklig för Nanny var ej också den sällhet, som denna tro åstadkom, och huru välgörande verkade den ej på hela hennes väsende! Hon försjönk ej mer som förr i drömmande overksamhet, utan var flink, liflig, frisk och blomstrande — den trånande liljan var förbytt till en vacker ros.
Högligen prisades af både Magda och far denna förändring, den de visst icke väntat sig och den de ej kunde tyda annorlunda än att Nanny var förnuftigare än andra unga flickor.
Men Calle hade sin egen slughet, och då Nanny plägade yttra: "Ack, den som vore så afhållen!" brukade han svara: "Du vet nog att det fins den, som håller af dig också — annars qvittrade du icke!"
Vid sådana ord blef Nanny röd som en vallmo och hviskade tillbaka:
"Du må icke säga så der, då någon hör det!"
Calle nickade. Och en vacker dag fick han veta hela hemligheten, ty för Calle, som icke länge skulle lefva på jorden, kunde hon gerna omtala den. Det var för Nanny ett så stort behof att få höra om någon mer än hon trodde på Gottliebs löfte.